Den Dolda Läroplanen

2006-05-20T08:54:00.000-07:00

Anti-humanism, the new black
- Flexibilitet på klassens villkor!

Ja nu kanske ni undrar vad ni menar med detta inlägget. Man kan se i sitt inre öga hur vissa dekadenter blir helt "åhh ja en fin fin nihilist *klapa snel hezd*" medans andra som är litet mer åt hippie och ickevåldshållet blir helt "ÅHHH NEJ han gillar inte humanismen. *gråta, vara kenslig* ".

Och vad fan har anti-humanism med klasskamp i skolan och i hela samhällsfabriken att göra? Tyvärr jävligt mycket. Vad är det då? (1) Helt enkelt att man skiter i både den kristna delen av humanismen och att man bryr sig föga om nihilismen hos de som är "äkta anti-humanister" (2) Man transcenderar (3) begreppet och skapar ett nytt, men ett som är flytande och som i teorin aldrig kan stelna. Ett flexibelt verktyg för en flexibel värld och en flexibel klasskämpe.

Igår så skällde jag ut en arbetskamrat på ett utav mina jobb för hans "kristna slavmoral" (4). Ärligt så måste man ibland fundera på hur folk beter sig på arbetsplatsen (och därigenom i hela samhällsfabriken), vissa på arbetsplatser beter sig genomegoistiskt och skiter fullständigt i sina elever och sina arbetskamrater, har få vänner men många bekanta. Sedan så finns det folk som beter sig som martyren och offrar sig för sina elever och arbetskamrater. De första (de egoistiska, anti-humanisterna) är oftast jävligt icke-konstruktiva i sitt förhållningssätt emot andra människor, de är helt likgiltiga inför misären och lidandet som ligger på den arbetande klassens lott. Medans martyrerna är i stort sett tvärtom och blir helt förstörda inför misären och lidandet. De är för snälla, mjuka och som sufflèr vars integritet består av luft.

varför skällde jag då ut min arbetskamrat? ska man inte alltid vara jättesnäll emot sina arbetskamrater och skita i när de säger rasistiska, sexistiska och slavmoraliska saker? Jag tror inte det är en framkomlig väg. Visst kan man hålla en låg profil i början, något jag verkligen rekommenderar. Men till slut så tröttnar man, till slut så måste man veta vem man ska skjuta på. Ibland så måste man skilja bort agnarna från vetet. Även i klasskampen, för att uppnå ett kvalitativt språng (5). Som när jag skäller ut honom och säger att han inte måste rationalisera och förklara sig inför oss när han ska gå hem två timmar tidigare. Killen är "socialist" och ska rösta på något dyl parti. Men inte fan kämpar han på arbetsplatsen. Så jag riktade elaka och inte så superkonstruktiva attacker på honom (dvs säga till honom att det bara finns en väg), honom lyckades jag inte övertyga för fem öre, han är för rädd om sitt jävla timvik. Men hans vän satt bara och nickade. Ibland måste man vara flexibel och rikta udden emot fienden. För när jag gjorde det så vann jag över hans vän till vår sida. För han har redan varit förlorad för längesedan, skvallrar till chefen (har tyvärr inga bevis, men man kan ju ha sina aningar, och hade jag haft bevis så hade hans lås på cykeln blivit igenlimmat med superlim, men oj, är inte det anti-humanistiskt?), arbetar som värsta jävla kristna slaven.

Vart kommer då humanismen in i bilden? Jag har en annan arbetskamrat på samma jobb, vars problem jag lyssnar på, som jag hjälper när hennes rygg blir helt kaiko. Jag stöttar och hjälper henne som en sann "kristen" (trots att jag inte är gudatroende någonstans). Den här gamla tanten är också socialist, men hon röstar inte i valet, hon röstar med sina handlingar. Hon står mig alltså "klassmässigt" närmare än killen som är "socialist". Hon har väldigt illa åsikter om de flesta minoriteter, men är alltid sjyst emot invandrarna på jobbet (hon vet att jag skulle skälla på henne annars) för hon ser mer till människan än sina fördomar och det måste man helt enkelt respektera, sedan så har jag valt att diskutera och lyssna på henne istället för att fördöma hennes åsikter som faktiskt äcklar mig. (där kom den kristna mentaliteten in igen).

För att vara effektiv i klasskampen måste man vara flexibel med sin anti-humanism. Fram för en flexibilitet på klassens villkor! Ibland är det skitjobbigt att flexa såhär, men man når resultat, och ifall man inte når resultat i klasskampen skall man inte försöka spela i elitserien.

(1) anti-humanism = att förakta och hata mänskligheten, kan se mycket olika ut beroende på vilken del av den politiska skalan man kommer ifrån. T.ex. vänsterpersoner hatar vanligt folk för att de inte gör uppror och hatar allt förtryck. De anses som dumma enligt denna del av vänstern.

(2) "äkta" humanism = En form av filosofi som kan förklaras vara som kristendomen utan gud eller tro. Dvs en liberal ideologi som syftar till att människan är god och skall tas om hand på ett korrekt och vänligt sätt. Oavsett hur människan behandlar andra människor eller deras ställning i produktionen.

(3) transdera = när det finns två givna lägen, skiter man i detta och skapar ett tredje läge i någon spricka och dialektisk teknikalitet mellan dessa två lägen. Ett exempel är den "illegala reformismen" som syftar på att folk snor på jobbet, maskar och går hem tidigare, men som egentligen är en reform av kapitalismen som sker för att folk hittat sprickor mellan "revolution-ism" och reformism. Men som i grunden är illegal (man kan alltså få sparken för att göra dessa saker).

(4) Kristen slavmoral = Att man alltid lyder regler och förordningar, till den milda grad att man gör som makten och cheferna säger, trots att man vet att detta är emot bättre vetande. Nietszche var en mycket kraftig kritiker emot detta. Jag anser att slavmoralen beror på en intellektuell flathet (läs: emot det sunda förnuftet) och feghet inför andra människor med makt. Ofta brukar jag uppmana dem att testa vingarna och bara kasta sig utför frihetens stup. Klart man kan kraschlanda, men friheten de få ögonblicken man bara tar sig den och får sig en liten liten smak på den är helt klart värt det.

(5) I detta sammanhang, att nå högre nivåer av aktivitet och antagonism emot kapitalet och dess reproduktion.

P.s

"Anonymous said...

Schysst att du börjat skriva igen.

Fortsätt med att förklara enkelt och bra (vilket du gör) vänsterns alla bokstavsteorier. Jag har aldrig riktigt fattat ansiktslösa motståndet. Du skriver att vänstern har fört fram en kritik mot den nu, är det ( ) du tänker på då som vill lyfta fram alla osynliga kamper?"

Ibland så är faktiskt ens skrivande värt guld och man blir rörd av vad ens läsare skriver. Det där kommer jag troligtvis bära med mig hela livet. Kan man få en bättre komplimang? tack anonym, vem du än är och jag hoppas att du lyckas få frihet.

2006-05-09T09:44:00.000-07:00

Avsocialisation Del II

Jag upplever att många vänsterlärare återupprättar och upprätthåller de sociala förhållanden som skapar kapitalismen, dvs reproduktionen av den arbetande klassen som klass. Vi har redan stött och blött vad detta är för något, de förhållanden som omger det hela och vad som krävs för denna socialisation, egentligen har hela den här bloggen diskuterat och funderat kring detta.

Men hur går detta till väga praktiskt?

Vad är en avsocialisation? Det är givetvis en spridande av en praktik. En praktik som syftar på att identifiera och eliminera "kapitalistiska" beteenden hos den arbetande klassen. Givetvis är det ju inte hjärntvätt vi diskuterar här, utan det är snarare "vad bör en lärare göra?".

Det första steget är helt enkelt att konstatera i sin närmsta omgivning vad som är socialistion in i arbetets värld. Det borde inte vara så svårt ifall läraren besitter 100 i IQ och en minimal förståelse av vad socialism och kamp för densamme innebär.

Jag har ett antal postulat (1):

1. Ge eleverna frihet att göra nästan vad de vill göra. Detta kräver ett mkt stort mått av tolerans. Vissa besitter en stress-tålighet som är något utöver det normala, använd den, köp en boxsäck och sätt upp i ditt hem.

2. Eliminera bestraffande åtgärder från din egen och skolans sida som är till för att domptera ungarna. Dvs skapa verklig frihet.

3. Ha alltid diskussioner med ungarna om vad som händer i deras liv och ta deras synpunkter på allvar, var den där klasskampsmentorn jag alltid hoppades som skulle dyka upp men som aldrig gjorde det. Berätta ofta om hur verkligheten går till.

4. Ju mer frihet du ger ungarna, desto mer frihet ger du dig själv. Dessutom blir du väldigt väldigt populär bland ungarna.

5. Leta reda på rövslickarna och karriäristerna och isolera dem. De kommer att skvallra för andra lärare och andra elever med liknande åsikter. Dessutom kan det vara farligt för den friheten som du försöker skapa för dig själv och andra. Vuxna personer som är diton hade jag mobbat rätt så kraftigt, medans ungar har jag betydligt svårare att mobba ifall de inte mobbar andra.

6. Marknadsför inte din image som en opponent eller rebell. De kommer märka detta ändå genom din handling, som alltid är det viktigare vad dina händer gör än vad din mun fladdrar om.

7. Leta upp och förstärk solidariteten till dina kollegor med liknande åsikter, isolera som vanligt karriärister och rövslickare.

8. Försök att skapa eleverna som ett kollektiv som kämpar tillsammans med dig. Utan dem är du intet, utan dig är de intet.

9. Riv ut sidor i böcker som du anser är helt klart vridna åt ett håll som du anser är kapitalistiskt. Ekonomiböcker är helt klart något som du bör specialgranska, medans matteböcker är litet svårare, men där kan man ha litet roliga exempel på tavlan istället.

10. Problematisera och försök att uppmuntra kritiskt tänkande. Belys alltid saker ur ett perspektiv som gynnar klassen som helhet.

Detta är mina tio postulat som jag spikar upp idag på internet, ni som läst min blogg från dag ett, ni vet att detta är egentligen gammal skåpmat. I själva verket är detta en tillbakagång till gammal hederlig shop-floor activism (2) med en ny teoretisk angreppspunkt, jag hoppas att ni kommer ha nytta av den. Ifall ni har synpunkter som kan utveckla postulaten vore det välkommet. Detta är saker jag aldrig prövat ordentligt i praktiken, därför att jag aldrig kommer att göra "karriär" inom läraryrket.

(1) http://sv.wikipedia.org/wiki/Postulat som ni märker så är det något som inte är bevisat fungerar, utan detta är endast ett diskussionsunderlag som man kan arbeta upp för att göra något vettigt eller förkasta ifall man inte delar synen på skolans socialistion.

(2) shop - floor activism = (eg. på-golvet aktivism) en metod som användes ofta förr i stora fabriker där man helt enkelt agiterade på golvet för att kunna bygga nätverk och rhizom inom arbetarkollektivet för att göra det stridbart. Används med fördel av folk med en stor social kompetens som kan ta alla sorters människor. Något som inte görs i sverige idag. Ingår i termen "on-site struggle" som i sin tur innebär att man kämpar på plats, inte någonannanstans.

2006-04-21T22:46:00.000-07:00

(Av)socialisationen in i arbetet.
- socialisation ut ur arbetet.

Vad betyder då denna term? socialisation kan man säger betyder social reproduktion. Det i sin tur innebär att man återskapar ett mönster som funnits där tidigare. T.ex. att tvinga folk in i löneslaveriet. vad är det som krävs för att tvinga någon in i detta slaveri? Att liksom mäta sig gentemot andra, att slava för en klapp på kinden och några uppmuntrade ord från en chefjävel och mindre pengar än det värdet man skapade med sina egna händer.

Vi tittar från början:

Det finns ju en term som kallas för den dolda läroplanen av Donald broady och som jag mer och mer tror börjar bli en mystifikation. För den är inte dold, den är inte heller öppen, utan den är immanent i kapitalismen, en sorts inre kapitalitisk logik som kommer ur hela den kapitalistiska totaliteten.

Jag tror inte heller att det är vettigt att angripa symptom eller att angripa isolerade företeelser i kapitalismen. Men vad gör man när själva poängen med arbetsdelningen är att rycka bort arbetare ifrån varandra och skapa en splittring både i rummet, i tiden och pengamässigt i den arbetande klassen? Vi måste helt enkelt gå samman och göra det som vi kan göra, men gemensamt och nätverksmässigt, vi kan inte göra det här själva, men vi kan inte heller göra det genom formaliserade strukturer heller. Det är endast informellt som vår styrka kan växa och bli så stor att den får en formell urladdning.

Alltså, så är det inga problem att som lärare göra sitt och försöka lotsa barnen bort från arbetets inlagda kurs. Ifall man skulle kunna få skolan att fostra inte lydiga arbetare som är som klossar som sitter i rätt hål, utan som klossar som vägrar att gå in i hålet och att konformera. Varför blir folk klasskämpar? Jo därför att de har inte socialiserats in i arbetet av olika skäl. Vi har inte de erfarenheter och idèer som krävs för att bli lydiga arbetare. Att som lärare hävda arbetslinjen och upprätthålla betyg, närvaro och konkurrensen är det värsta en lärare kan göra.

Hur går detta till då?

Det är enkelt. Elever tvingas in på morgonen i tid för att sedermera kunna komma till fabriken i tid. Jag har alltid en akademisk kvart och skiter i att kolla närvaron ifall jag kan komma undan med det, måste jag skriva närvaro för att läraren som jag vickar för har explicit bett om det så gör jag det utan att ta sen ankomst. Att ta sen ankomst är bara idioter som gör, idioter som hävdar arbetslinjen.

Sedan så skall eleverna hålla käften och göra som deras arbetsledare säger till dem att göra, ifall de inte gör som arbetsledaren säger så blir det sänkt sedebetyg (1) eller sänkt lön genom arbetslöshet eller annat. Alltså brukar arbetslinje-förespråkaren inpränta lydnad i sina små offer. Men folk i sverige är ju oftast inte så dumma att de bara lyder blint och gör allt enligt boken. Utan när ingen ser på eller när överheten/arbetsledaren inte ser så brukar faktiskt folk göra precis som de vill. Vilket innebär att arbetslinje-läraren gör kapitalismen en björntjänst, motståndet förpassas till sprickorna istället.

Ett annat krav som ställs är att helt enkelt man ska kontrollera sig motoriskt och verbalt, man får inte säga sanningar och man får inte vila sig när man blir trött. Detta för att man ska vara så effektiv som möjligt när man står vid maskinen och arbetar, oavsett ifall maskinen är en skolklass, en svarv eller en dator. Enkelt avhjälpt, säg till eleverna att ta raster när de tröttnat på ämnet. Det gör jag allt som oftast, en elev utbrast i jubel såhär en gång "Du är ju fan slappare än oss". Konstigt när man får ett par kronor under minimilön och man känner att man inte vill socialisera in folk i arbetet.

Hela den här artikeln har mer eller mindre gått ut på att skolan är ett ställe som reproducerar kapitalet, det håller alla med om, det är det stället där lydiga och kuvade arbetare fostras in i arbetet, men vi får väl se hur många lärarstudenter och andra som är intresserade av att aktivit motverka fostrandet in i arbetet. Jag t.ex. vägrar att fostra lönearbetare och kulier åt makten. Jag uppmanar härmed alla andra lärare att så mycket det går att inte fostra folk in i arbetet. Ifall du är osäker på vad det innebär att fostra folk in i arbetet rekommenderar jag det här särtrycket. längst upp på sidan. Den dolda läroplanen.

(1) = en bra bok av wlhelm moberg, men också något som elever får informellt, ifall det inte står på betyget, så snackas det ordentligt med skit om dem i lärarrummet och därmed får de antingen höjt eller sänkt sedebetyg. Något som drabbat mig i min skolgång ett par gånger, både uppåt och nedåt.

2006-04-04T08:31:00.000-07:00

Ifall ändå klasskamp vore simpelt....

Så skulle jag inte bli ledsen. Jag gjorde en sjukt stor fadäs idag. Jag avskyr den svenska mentaliteten av slicka uppåt och sparka nedåt. Jag avskyr lydiga arbetare, jag avskyr arbetsmoralism och uppoffring. Jag avskyr också att inte vinna i klasskampen. Det ska handla om allt detta och litet till idag.

Jag tänkte idag att jag helt enkelt skulle snacka med städarna på skolan och få reda litet på deras arbetssituation och vad det är som händer. För när jag kom till en viss del av skolan såg det ut som om städarna hade tävlat i att sabba stället. Så jag tänkte med mitt klasskampstänk "De måste drivit upp takten som bara fan på det här stället". Så jag haffade närmsta städare, berättade litet om att jag också har timvik på en städfirma, berättade litet om mina erfarenheter och vi fann varandra med en gång. Ibland räcker det att säga "vi tillhör samma klass".

Jag fick reda på bl.a. att de som städar skolan inte är utbildade städare (tar ungefär tre månader att bli en fullfjädrad städare med konstant handledning) och att de är praktikanter eller dyl som man försökte att få bort ur arbetslösheten med hjälp utav den här "åtgärden". Sedan så fick jag reda på att det fanns två (!) anställda städare för en yta på lätt över 1000 kvadratmeter. Vilket är aningens för litet. När jag gick på skolan för 5 år sedan så var det välstädat. Det såg snyggt ut, kanske litet skitigt på vissa ställen som idag nog måste bedömas som svårstädade.

Så då tänkte jag, hur svårt är det att hjälpa städarna? Så det fanns inget toapapper på lärarnas toalett, världens simplaste sak och man sprider litet hearts and minds (1) bland arbetare-populationen. Personen som jag frågade hade världens längsta utläggning om att praktikanterna skulle fixat det osv osv. Jag bara "FAN, jag har indirekt skvallrat på en arbetare, som till på köpet är handikappad och inte kan få något annat jobb :(" och sade till honom "Du kan inte skälla på folk som bara praktiserar, dessutom kan du inte lämna dem ensamma, det är ditt jobb att se till att de får handledning så att de lär sig yrket". Personen i fråga fick en något dum och arbetsmoralistisk min i ansiktet. Sedan bad personen om ursäkt som om jag vore värsta överklassen liksom, den här personen är sjukt rädd om sitt jobb. Men inte fan blir det bättre på jobbet genom att sparka nedåt och slicka uppåt? Jävla idiot säger jag bara.

Sedan så fick jag litet bättre kontakt med en annan vikarie och vi utbytte litet arbetslivserfarenheter och hade också samma erfarenheter. Vi berättade dessutom om lyckad arbetarkamp i olika sektorer där våra vänner arbetat och det var ett något konstigt möte liksom, för lärare och dess lakejer är inte direkt kända för att vara för en mkt avancerad klasskamp. Det var som när man var tonåring och tog sina första stapplande steg för att berätta för någon brud att man ville hångla med bruden i fråga.

Sedan berättade jag i ungefär fem sex meningar om konceptet "Ansiktslöst motstånd" (2)

Kontentan: ett steg framåt och ett steg bakåt, men som morsan brukar säga "[nobbe], du är rätt intelligent, men när du är 40 kommer du vara farlig, för då kommer du dessutom ha livserfarenhet". Nobbes algoritm: Intelligens + erfarenhet + ett vitglödgat klasshat = farlig för överklassen.

P.s glömde att fråga om franskaböcker, men ska fråga imorgon.

(1) hearts and minds = en metod som engelska kommandosoldater använder för att få lokalbefolkning att gå över på deras sida, går ut på att man med små medel som är vänliga och som kan tyckas dyra till en början kan ge sjukt stor utdelning i form av information, närskydd och ett utbrett nätverk av sekundära soldater.

(2) Ansiktslöst motstånd = En form av arbetarkamp som teoretiserats kring sedan 1968 och ses ofta som ett sätt att bryta partiers, fackföreningars och intresseföreningars grepp om arbetarnas vilja till oförmedlad och direkt aktion. Den går ut på att man går bakom ryggen på chefen och reaktionära arbetare och förverkligar makten som alla arbetare har genom att vara solidariska och hålla käften om saker som händer på arbetsplatsen bakom kulisserna. Det finns även kritik emot det ansiktslösa motståndet, som att det t.ex. krävs formell och öppen kamp för att vinna en revolution enligt vissa tänkare. En term som kom på modet runt årskiftet 2003 i teoretiska kretsar i sverige.

2006-03-29T14:04:00.000-08:00

Tillbaka på ruta 1, men genom att ha passerat många rutor.

Jag var på min gamla högstadieskola igår och vickade. Det var helt klart samma gamla ställe, tydligen hade sjukskrivningarna ökat som ett brev på posten, stället hade bytt vaktmästare, flera rektorer och MÄNGDER utav lärare sedan jag satte min fot där senast för tre år sedan, men då för att träffa en polare som vickade där. Dessutom hade alla mina gamla lärare sjukt mycket sjukskrivningar och annat bakom sig.

Flera roliga saker hände, jag var ju litet nervös för jag inte hade vickat på ett jäkla tag. Så jag var ju litet nervös innan jag drog mig upp sakta men säkert som en cowboy. Jag börjar nästan misstänka att jag skulle klara ett sådant här yrke galant. För ärligt så gick det väldigt väldigt bra. Trots att den här klassen inte får laborera (alla andra klasser får det) och en del utav ungarna är lätt värre än de i den klassen jag gick i på samma högstadie (1)

Men jag kom faktiskt på en sak som är sjukt viktigt när det kommer till vad socialistiska lärare skall göra. De skall bryta socialisationen in i arbetet (2) och det kapitalistiska samhället, höja betygsinflationen till skyarna och allmänt sabotera sjukt mycket. Jag snodde som vanligt som en korp på min arbetsplats, fick väl tag i grejer för runt 200 kronor eller något och då jobbade jag bara där några timmar. Dessutom drack jag allt kaffe jag skulle dricka idag där, och inte hemma. En något barnslig autoreduktion, men ändå sjukt kul.

Sedan att sprida dessa praktiker (bl.a. att bryta den dolda läroplanen (som egentligen vi borde kunna kalla socialisationen in i arbetet)) vore en sak för lärarna. De flesta lärare nu som utbildas är ju arbetarklass och förhoppningsvis litet olydigare än de lärare jag hade och kommer ha i mitt liv.

(1) Vi hade små miniupplopp i klassrummet där vi kastade saker på lärarna när vi inte fick gå. En gång fick en lärare en metallbit i huvet från en bänk, det var våran klassföreståndare som jämt brukar skälla på oss på slutet av fredagarna vissa månader när det varit sjukt mycket skolk eller vi pratat för mycket och skämt ut henne.

(2) "Socialisationen in i arbetet" är nog den termen som termen "den dolda läroplanen" borde ersättas med. Därför att den berättar med en gång vad det är frågan om, omständig som fan, men en sann operaist skiter väl i sånt ;)

P.s. På tisdag skall jag fråga ifall jag kan få litet mer avancerade läroböcker i franska gratis :D vem vet, jag kanske lyckas?

2006-03-28T11:55:00.000-08:00

Honey, I am home!

Jag har försvunnit från bloggosfären för att jag haft annat för mig. Jag försvanna också från läraryrket för att timviken inte funkade riktigt. Nu är jag tillbaka på ruta ett och nu ska jag vicka på min gamla högstadieskola. Jag ska undervisa i NO och ni kommer få en fullständig rapport imorgon, NO är ju ändå ett utav mina favoritämnen.

Litet om den nuvarande debatten bland socialister som är lärare på en tråd på det eminenta socfallsforum

Jag tycker att debatten har väl haverat något när folk börjar diskutera en massa jävla pedagoger. Pedagogik är för lärare, vad religion är för fattigbönder runt sekelskiftet, bara propaganda om inomkapitalistiska reformer. Visst finns det en del intressanta diskussionsunderlag och intressanta infallsvinklar, men till syvende och sisdt får man ändå titta på hur det behandlas i praktiken. I praktiken så har lärare en sådan övertro på pedagogikens kraft att man kan göra underverk med den, ungefär som en trotte-leninist tror att de kan göra underverk med boken "vad bör göras?" av lenin. (1)

sedan så märks det att fler lärare med socialistiska åsikter börjar lägga ihop ett plus ett. Vi tackar herr Pontus för detta.

P.S. Det var längesedan jag undervisade nu, det var ännu längre tid sedan jag undervisade på högstadiet, men jag tror inte det ska vara några som helst problem. Sedan så visade det sig att det var litet smart att lära sig franska ;)

2005-10-14T03:23:00.000-07:00

Jag vet, jag vet!

Jag sade att jag skulle lägga ned bloggen. Den är nedlagd, men jag ville göra ett sista inlägg. Jag blev så grymt inspirerad av följande blogg. Jag anser att hon har en förståelse samt en vilja att faktiskt göra något vettigt av sin tid som lärare, verkade litet som att hon halkade in i yrket som genom ett bananskal, men ändå så måste jag säga att hon besitter någor som det är sällsynt med bland många präktiga lärare. Ciconia besitter visdom av livet.

"Den fjärde gruppen, är min grupp, vi är ganska få och vi vet nog egentligen inte varför vi vill bli lärare. Vi har insett att det är ett jävla skityrke med föräldrar som inte kommer vara roliga att ha att göra med och en arbetsmiljö som skulle dömts ut av arbetsmiljöverket för längesen - om de undersökt luftkvalitet och ljudnivå under lektionstid. Vi insåg också i tonåren att skolan sög som institution och inte bara för att lärarna var puckade. Vi blev den runda klossen som aldrig ville gå ner i det fyrkantiga hålet. Kanske är vår ambition trots allt inte så svår att räkna ut... vi vill skapa fler hål för de som inte är fyrkantiga att ta sig vidare i livet igenom."

Jag måste säga att sådär resonerar en tänkande människa, och inom lärarkåren också. Hade inte den dolda läroplanen (dvs broadys bok) varit skriven är jag säker på att ciconia hade skrivit den.
Tyvärr blev det inte så mycket utdrag ur den som jag hade önskat, dock så kommer jag troligtvis att lägga upp den på nätet inom en framtid.

Jag vill också hälsa davor, som var den förste regelbundna läsaren av min blogg. Jag kommer att maila dig när jag börjar skriva på en ny blogg, vilket inte är helt osannolikt med tanke på att mitt nya yrke verkar suga riktigt riktigt ordentligt (nej jag fick inte det första jobbet som verkade vettigt, så nu är man riktigt sur).

För mer slagkraftiga och sura kommentarer så kommer den inom en snar framtid.

Sedan som jag tidigare lovat, kommer en större arbetskampsrapport i någon blaska i stil med riff-raff eller polkagrisarnas befrielsefront att fixas med inom ett par månader.

som avslutning, litet français

J'espère vous voir bientôt. Nous sommes des frères dans des bras et ensemble nous écraserons le capitalisme. Je ne souhaite rien mais la mauvaise volonté vers la classe aristocratique, et moi vous dis que je ne suis pas un communiste, parce qu'ils ne sont pas classe ouvrière. Je suis une partie de la classe ouvrière, un non certain projet politique.

À vous, mes lecteurs aimés

2005-10-05T06:35:00.000-07:00

En era går i graven (iaf för mig)

Hejsan kära läsare!

Från och med idag är bloggen officiellt slut.

Detta beror på att jag inte jobbar som lärare längre. Jag ska inom ett par dagar gå till en annan arbetsplats och ska troligen börja jobba i en annan sektor.

Jag kommer att skriva en Arbetsplats-kamprapport för att sprida och cirkulera de erfarenheter jag kommit fram till och kämpat mig till. See it in a lifestyle magazine near you!

Kan hända att jag skriver en arbetsplatsblogg kring min nästa arbetsplats också. Det som jag fått reda på den hittills är att den är nästan styrd av de som arbetar där. Får väl se vad som händer helt enkelt, för det låter ju som sagt litet för bra för att vara sant!

Ledsen att göra folk besvikna men jag vägrar att bli en sådan som bloggar om skit jag inte är delaktig i dagligen.

Veckans bubblare: fransk akustisk reggae i form av gruppen Tryo, speciellt låten L'hymne de nos campagne, vad fan det nu betyder, men jag ska lätt lära mig franska.

Jag kommer låta den här bloggen stå kvar. Ifall jag börjar jobba som lärare igen i den närmsta framtiden så kommer jag återuppliva bloggen, ifall inte så blir den inte återupplivad.

L'existence précède l'essence.
- J P sartre

2005-08-30T10:35:00.000-07:00

A day in the life of...

10.04 vaknar och funderar starkt på hur den här dagen kommer upplevas trots att det är samma tristess as usual.

10.10 Drar mig upp ur sängen och sätter på datorn och sätter igång mina nedladdningar.

10.20 Sliter mig ifrån datorn och sätter mig med dagens tidning, upprörs inte speciellt av den förtäckta propagandan utan vinklar nyheterna litet med min alldeles suveräna omvärldskunskap för att låtsas att det är bättre än det är.

10.40 Precis kommit ur duschen och känner mig sjukt trött. sätter på mig kläderna samt funderar på vilka ärenden som skall göras och försöker att strukturera upp dagen.

1140 Sätter på ytterligare ett avsnitt av sopranos, hann ändå inte till Arbetsförmedlingen för att diskutera A-kassa och annat myspys.

1230 Morsan ringer och berättar att en kamrat kanske fått MS. Mår helt plötsligt litet sämre än uttråkad.

1300 Drar iväg till AF, känner ingen större lust, drar benen bakom mig och känner allmänt att jag vill egentligen bara stanna hemma och sova. AF är ändå så jävla meningslöst, känns mest som ett jävla skådespel.

1350 Kommer till AF får sitta och vänta en sjukt lång stund, går förbi en polare och berättar att jag kommer in imorgon istället för att jag måste vara någonstans 1430.

1410 Går hem till Jenny, men hon är inte hemma. Vilket hade gett min dag litet spice, men icke...

1433 Kommer försent till Fysiklaborationen i Fysik A. (gymnasiekursen). Ber så hemskt mycket om ursäkt att jag kommer försent och stör egentligen rätt bra men läraren bryr sig inte om det utan tar gärna tid från lektionen för att förklara vad som skall göras och för att se till att jag förstått. Känner mig litet dålig tills mods för att jag stört.

1440 Robin kommer in senare än mig och stör ordentligt. Vilken skillnad i behandling man får ifall man inte är välrakad, ekiperad och uttalat seriös. Tycker ändå på något plan att läraren bryr sig om alla elever på ett sätt som jag aldrig hade kunnat göra, jag tycker helt ärligt att hon är en ängel jämfört med många andra lärare jag haft.

1450 Jag hamnar i gruppen där ingen läst på teorin och skall förklara allt för en kvinna som är runt 30 minst fyra gånger. Känns inte så roligt.

1540 Jag börjar tycka att fysik är riktigt roligt för första gången i mitt liv. Samtidigt dyker min gamla fysiklärare upp, han släntrar kvar för han är nyfiken på hur det går för en del elever som han haft tidigare, jag tittar på honom som om jag vill ha ihjäl honom, swift escape for physics-teacher-fuck-up.

1630 Vi är inte klara med alla uppgifter trots att jag försökt att speeda på min grupp litet så vi hinner. Mental notering till nästa gång: Jag ska inte förklara allt 4 gånger för hon som inte läst på teorin eller lärt sig elementar matematik. Dock så kommer jag att erbjuda mig att förklara allt för henne efteråt, så att vi hinner med iaf. Kanske också ska fixa alla mätvärden och räkna allra sist för att streamlina produktionen av min egen självutsugning.

1700 sitter och tittar på that seventies show med robin. han sitter mest och läser i min mangasamling, men jag pallar inte att ha en konversation.

1740 Robin ber om ursäkt för att han inte fört en konversation men jag sade att det var helt i sin ordning, ibland är man bara för trött, dessutom så ansträngde jag mig inte så hårt.

1800 sätter mig och tittar på ytterligare ett avsnitt av sopranos

1900 sätter mig och läser den här boken

2000 Börjar känna mig väldigt väldigt trött och funderar på att sova snart.

Slutsats: att vara lärare suger, att vara timanställd suger ännu mer.

nästa gång: En genomgång av olika anställningsformer, fördelar och nackdelar

2005-08-21T09:31:00.000-07:00

Det första jag måste säga är en viktig sak. Jag ska på en arbetsintervju nu i veckan. Det innebär i sin tur att jag kanske byter yrke och därmed avslutar jag denna bloggen, för ärligt så är sådana här bloggar bara intressanta så länge man är inne i det yrket, för utanförperspektiv är sällan lika bra som innanförperspektiv.

Den här texten hittade jag på miljövetarprogrammet (länk finns i marginalen)

jag måste säga att det är en utav få texter som sammanfattar och fördjupar mycket som man redan visste. Men framför allt så är den teoretisk utan att bli för svävande eller abstrakt, på samma gång som den handlar om Herr Harry Cleavers verklighet, en form utav praktisk reflexivitet. (har förklarats tidigare, men för de av er som är nya läsare; det handlar om att alla är teoretiker, alla är också praktiker. Ingen specialiserar sig, utan alla göra allt)

Som ni har märkt så har jag även frångått den vanliga ordningen jag brukar ha. Men oroa er inte, det kommer fortsätta i vanlig ordning så snart som möjligt.

Något jag däremot skulle vilja ha är synpunkter på att lägga upp stora texter som denna osv.

sedan så är veckans egotripp denna: jag har blivit recenserad i jannes blogg; dvs I statens tjänst, en blogg som i sin tur är bra för er som intresserar er för lärarutbildningen ur ett annat perspektiv än mitt eget, och läraryrket för den delen.

On Schoolwork and the Struggle Against It*

As a student, and then as a university professor, the content and form of my work for many years has been shaped by the class politics of education. Today, as a professor, I deal with students, with other professors, with non-teaching staff and with the university administration. All of these relationships are, in turn, shaped by the more general politics of higher education and of the capitalist system as a part of which universities were created and continue to function.

Several hours a week, in class and in office hours, my work involves direct interaction with students. More intermittently I work with other professors in department meetings (e.g., admissions committee) or university-level gatherings (e.g., Faculty Council). Also intermittently I work with non-teaching staff (e.g., from secretaries and computer systems operators to custodial workers). The administration’s rules, regulations and policies not only shape these direct interactions (through the imposition of divisions, hierarchy, work requirements and so on) but also, there is the constant demand for research and publication upon which salary and promotion are almost exclusively based. It may not quite be “publish or perish” but it is certainly “publish what and where we want, or eke out your existence on the margins with minimal salary and perks.”

As a student in the 1960s and early 1970s I took up the study of what was then called revisionist history and critical social theory, eventually including Karl Marx’s writings, because the history and theory I was being taught wasn’t very helpful in understanding the events of those times (the Civil Rights Movement, the urban uprisings in the US, the Vietnam War, the Sixties’ “cultural revolution” and so on) in which I was sometimes a participant and always an observer.

As a professor, I teach Marx because I found, and continue to find, that the fundamentals of his analysis, although laid out long ago (1840s-1880s), are still very useful in understanding and coping with today’s world and its conflicts - from wars and battles over race, gender and the environment to school and the work of students and professors. Therefore, as one might expect, I bring some elements of Marx’s analysis to bear, not only on larger social issues but also on my own, and my students’, day-to-day work and struggles.

My reading of Marxist theory suggests that the university must be seen as one factory within a larger social factory - a larger society that can be viewed as a factory because its institutions, including those of higher education, have been shaped by businessmen and government policy makers to produce and reproduce the social relations of capitalism. School-as-factory is designed to produce what Marx called “labor power” - the willingness and ability to work - and, at the university level, research results of direct use to private industry and the government. Despite long standing ideological claims that schools aim at personal enlightenment and the crafting of citizens capable of taking part in the democratic governance of society, the reality is quite the contrary. From Kindergarten to post-Graduate studies, schools seek to transform human beings into workers - narrowly educated people who are disciplined to do what they are told, the way they are told to do it, for the rest of their lives and to believe they are living in the best way possible. Naturally, many resist. Therefore school is a terrain of struggle and Marxist analysis is helpful in understand those struggles and in deciding how to participate in them.

In what follows, I focus on the work of professors and that of students and their interactions. I first describe and analyse what I and other professors are supposed to do, what students are supposed to do and what our relationship is supposed to be. In other words, as Marx does in Capital, I lay out the nature and dynamics of work according to the logic of capital that dominates the way the university is set up and supposed to operate. Afterwards I discuss how that logic can be, and often is, ruptured, as we - professors and students - struggle against it, struggle to craft alternative uses of our time and energy and struggle not to lose, or to create our freedom and autonomy.

Professors at Work

Both school “teachers” and university “professors” generally pretend to “teach” and administrators pretend to be able to differentiate “good” teachers from “bad” teachers. All three groups thus embrace an illusion but while that illusion may be functional for administrators dedicated to dividing, conquering and managing their “teaching” staff and students, it is deadly for those who actually try to teach. For in reality no one can teach, all that a schoolteacher or university professor can do is to help students learn. They can lecture and provide materials on various topics but whether or not students learn anything from those lectures and materials depends entirely on them. Many of the frustrations of “teaching” derive from this illusion. Professors gather materials, prepare a syllabus and present lectures and are then appalled at how poorly students do on tests. As a result some believe they are failures and take their frustrations out on themselves in the form of self-doubt and low self-esteem; others, probably most, blame students and take their frustrations out on them in the form of impatience and contempt.

For learning to take place, students must integrate new knowledge and understandings into their existing fabric of knowledge and understanding. They must take what is new and see if and how it fits with what they already believe they know and understand. If it doesn’t fit then
they must figure out what needs to be adjusted: what they thought they knew or understood, or what they have just discovered. In one-on-one situations those presenting new information, ideas, approaches, etc., can, with experience and care, craft their presentations in the light of what they understand about the individual student’s knowledge and understanding. Even so, ultimately, only the student can do the comparing, contrasting, evaluating and integrating necessary for the new knowledge or understanding to become part of their grasp of the world. But in large classes it is impossible for any “teacher” to do this. They can evaluate their “audience” and try to gauge their lectures to it, but most of the time they will be presenting things using words and in ways that do not fit with the particular needs of most individuals. Schools are not organized to take this situation into account; on the contrary they are organized in ways that undermine the any effort on the part of professors to help students learn and whatever efforts students make to learn.

So, having found myself in an impossible situation, I have been forced to ask, “Just what am I and other professors supposed to be doing vis-à-vis students?”

Given the framework within which I am expected to “teach”, I have become acutely, and uncomfortably, aware that the most fundamental aspect of the job that I am paid to do vis-à-vis students is the imposition of work and its discipline. The ultimate vehicle for this imposition is grades. The expectation of university officials is that I give high grades to students who work hard and low grades to students who don’t, including failing those who refuse a substantial portion of the work they are asked to do. In the language of Marx, as a professor I am supposed to produce and reproduce labor power.

In the language of George Caffentzis’ essay on “The Work/Energy Crisis and the Apocalypse” I am expected to play the role of “Maxwell’s Daemon”: sorting low from high entropy students - giving high grades and to the former because they have demonstrated their willingness and ability to work and giving low grades to the latter who either can’t or won’t do the work demanded of them. My provision of this information about their level of entropy - of the degree to which they are willing and able to make their energy available for the work capital wants done - is the final element of the work that I am expected to do vis-à-vis each set of students in each course I teach.

Although it happens that grades can be based on class participation, for the most part they are based on the performance of specific tasks, e.g., papers and tests, but that performance also reflects prior work done without any evaluation (study, research). Because the imposition of grades is absolutely unavoidable - in the sense that if I refuse to give grades I lose my job - I do this. But at the same time, being clear about the alienating consequences of grades, I am as up front and as clear with my students about the class politics of the imposition of work and of grades as I can be. I discuss with them this key component of the work I am supposed to be doing and the problems that it poses both for them and for me.

Along the way to the periodic evaluations that produce grades, I am also expected to impose work in an ongoing manner. The main vehicles for doing this are the imposition of work in the classroom and the assignment of material to be studied outside the classroom. These involve for the students the alienations of the classroom and the prolongation of the working day beyond the classroom. The classroom is the primary place where we collectively interact; it is a space (a work site) and a set of behaviors (work) on which I dwell with my students.

The typical university classroom has two important features shaped to structure the imposition of work on both professors and students: first, its physical layout which is most often rigidly fixed to create and maintain a hierarchical and antagonistic division of power between the professor and the students, and secondly, the size of classes which is also shaped to the same end. The physical layout is almost invariably designed around the assumption that the professors will lecture and students will listen. Although professors may or may not have a podium, they almost always have what amounts to a stage upon which they can speak and move freely. The students, by contrast, are organized by chairs and desks, usually screwed into the floor and immovable, to be passive listeners. The typically large number of students assigned to each classroom (mostly varying at the undergraduate level from 50 to 500) is designed for, and almost always leads to, active professor lectures and passive student listening being the dominant overt behaviors. (1)

While at the level of elementary and secondary school an essential day-to-day aspect of a teacher’s work is the imposition of order (forcing students to be still, to keep quiet unless granted the momentary right to speak, to request permission to go to the bathroom, and so on), at the university level such order in the classroom is assumed and the primary forms of the imposition of work is the confining of students to a mostly passive listening via lecturing and strictly limited questioning. The lectures are, in turn, organized and ordered by the professor so the content and presentation that the students have to listen to is imposed by the professor. This ordering in each course is a moment in a larger ordering, namely of the curriculum as a whole in which professors, not students, set the content and sequence of studies. Students, therefore, are forced to select from one or another sequence of “studies/lectures” all of which have been designed by someone else.

While at the level of elementary and secondary school an essential day-to-day aspect of a teacher’s work is the imposition of order (forcing students to be still, to keep quiet unless granted the momentary right to speak, to request permission to go to the bathroom, and so on), at the university level such order in the classroom is assumed and the primary forms of the imposition of work is the confining of students to a mostly passive listening via lecturing and strictly limited questioning. The lectures are, in turn, organized and ordered by the professor so the content and presentation that the students have to listen to is imposed by the professor. This ordering in each course is a moment in a larger ordering, namely of the curriculum as a whole in which professors, not students, set the content and sequence of studies. Students, therefore, are forced to select from one or another sequence of “studies/lectures” all of which have been designed by someone else.

The size of classes, the organization of the classroom, and the necessity of imposing work and grades all tend - as indicated above - to reduce professors’ “teaching” to lecturing, to what is essentially a performance, a spectacle, designed at worst to test the limits of student tolerance for abuse and at best to inspire. While a few questions may be tolerated or even solicited, the vast bulk of the time in class is taken up delivering organized lectures on the topic of the day to students who sit quietly, listening, taking notes and wondering what of the material covered, if any, will be on the next test. This means that our work is similar to - but worse than - that of any entertainer before a paying live audience.

I walk into a the classroom at the beginning of a semester and find all kinds of students: those who are there because they are sincerely interested in the subjects to be covered, those who wish they could be absolutely anywhere else, those who are ready and willing to get as much out of the course as possible and those who will do the absolutely minimum amount of work to get whatever grade they deem acceptable. But regardless of their attitudes I know that the relationship of the active lecturer-test-giver-grader to the passive listeners-test-takers-graded is structured to create antagonism: I must impose work and grades and students suffer from that imposition whether it be willingly or resentfully.

In terms of ongoing homework, testing and evaluation, the work dynamics can be usefully understood in terms of Marx’s analysis of piece wages. Grades, students come to realize, are effectively IOU’s on future income/wages (the higher your grades the better certification and higher paying jobs you can get). Grades are not awarded according to the hours of work put in (like time wages) but according to the production of pieces (e.g., tests, papers) and I play the role not merely of taskmaster but of quality control inspector. As Marx points out in chapter 21 of Volume I of Capital on piece wages their beauty from a capitalist point of view is that not only do they hide exploitation and are conducive to competition but they don’t require constant supervision, only quality control. By keeping piece rates low (whether monetary pay per unit of commodity production or grades for tests, papers and courses) workers/students are coerced into imposing work on themselves. Just as the managers of factories prefer piece wages to instill discipline cheaply, forcing workers to work hard and long to produce enough pieces to earn a livable wage, so the managers of universities find grades a fine vehicle for forcing students to work hard and long on their own, far from any direct supervision (say at home or in libraries or laboratories) to get high enough grades to pass a course or earn a degree.

I know, for example, that the most effective way to impose more work is to give students research papers and take-home tests with virtually no time or page limit. Some of them will spend an extraordinary number of hours crafting the paper or test to get a good grade. Making them take tests in a class period (limited say to one hour) will mean much less work - even though they may spend time before the test preparing for it.

I also know that the university monitors me (and other professors) to determine just how much work we impose. It does this casually by keeping an eye on course syllabi and it does it methodically by keeping track of how we award grades. Every semester at the university where I work, the university records the grades that we give and generates summary statistics about how many “A’s,” how many “B’s” and so on. When the time comes to consider promotion the university committee that makes such decisions hauls out a black binder that contains these statistics for each professor, for each course, for each semester and examines it to see if the professor is imposing enough work. They measure this by the distribution of grades - the more “A’s” and fewer “F’s” the less discipline a professor is assumed to maintain. If over time an increase in the percentage of higher grades can be identified, then the professor is branded a “grade inflator” (that professor’s “A’s” are deemed to be declining in value, like currency during a period of inflation, but in this case those “A’s” are seen as of declining in their value as indicators of work performed - by both students and the professor). On the other hand, if a professor is seen to be giving fewer and fewer high-level grades, then that professor is deemed a “grade deflator”. One year, the Dean of the College of Liberal Arts awarded permanent $1000 wage increases to a handful of professors that this process identified as “grade deflators.” Such practices, obviously, put pressure on professors to be hardnosed disciplinarians, to impose lots of work on their students. The results, also obviously, are to intensify the antagonism between students and professors. Within such contexts it never surprises me that some students go “postal” and kill their professors, nor that so many professors hold so much contempt for students (which rationalizes their own otherwise unpleasant tasks of selection, reward and punishment).

To the above aspects of professoral jobs should be added the additional work for those who try to teach against the stream, to provide students with materials and opportunities for critical thinking and discussion about the limitations of and alternatives to capitalism. One way to minimize the amount of time and energy you put into your job is to just “teach the text book” - however boring it may be for students. (Especially at the introductory or intermediary level there are very few significant differences in textbooks because their commercial editors demand that they be written for the largest possible market.) But teaching the textbook means, for the most part, teaching a set of ideas designed to produce and reproduce the kind of labor power desired by capital. Teaching “outside” the textbook involves at the very least systematic critique of the book itself and more usually the work of seeking out, sorting and sifting through texts and other resources to find materials that will provide points of view different from, and critical of, those provided in standardized textbooks.

I should also point out one consequence for teaching of the administrative emphasis on research and publication in universities that pride themselves on being “research” universities. In such universities - and I am employed by one - because promotions and wages/salaries are awarded overwhelmingly on the basis of research and publication, those of us who teach (and not all those with the title “professor” do) are under constant monetary pressure to divert our energies away from teaching to research, to getting research grants, to writing and to publishing. Concretely this means pressure to devote less time to preparing course materials and lectures, less energy to lecturing, and to find ways to shift the burden of work onto students - all of which increases the alienation and antagonism between students and professors.

It is also useful to note that such work is imposed on those of us who are professors much the way we are supposed to impose work on students. We are not subject to constant supervision but instead, as with students, we are subjected to the logic of piecework and piece wages. Because promotion and wage increases depend on publishing, and publishing is competitive and quality controlled through “peer review” (i.e., other professors evaluate articles submitted to professional journals or books to publishers) we are under pressure to devote lots of time and energy to our research and to crafting publishable articles. As with students we are expected, and things are set up to guarantee, that we impose vast amounts of work on ourselves. So intense can this pressure be that it leads to quantities of work that undermine not only our teaching but our health, our families and our relationships with others more generally. I even know of a case where no woman who has a child, or expects to have one, can be hired because the department head doesn’t want any such diversion of energy away from waged work.

Although the current structure of higher education formally provides several months a year of ostensibly free vacation time (at Christmas, Spring Breaks and Summer), such pressures often have the effect of provoking professors to give up such free time and to continue to work at their research, writing and attempts to get published. This is especially true for untenured assistant professors, although, by the time they have achieved tenure many have entered so deeply into the alienations of professional competition that they continue to work endlessly for further promotion, research grants, and salary increases.

* This essay began as part of a response to a critique of Reading Capital Politically by the editors of Aufheben, an English Marxist journal. I’ve decided to detach it from that response and make it an open-ended document to which I will add observations from time to time. When those additions are substantial a new dated copy will be created.

(1) It can also be argued that the large size of classrooms is at least partly a function of the cost minimizing practices of administrations and, in the case of public schools, of state legislatures. It is cheaper to have fewer professors teach more students than it is to hire more professors and have smaller classes.

not: detta är bara halva texten, resten av texten finns här

Nästa gång återupptar vi som sagt ordinarie ämne, samma som förra gången med andra ord.

2005-08-17T09:02:00.000-07:00

Lärarutbildningen och den totala bristen på kompetens

Hejsan gott folk! Har tittat på 2 saker sedan sist, telefonsvararen ifall skolorna behagar ringa en stackars vikarie och en del amerikanska arbetarklassbloggar. De kommer upp i takt med att jag läst dem och anser att de har ett arbetarklass perspektiv. Flera personer har bett mig lägga upp deras blogg, och jag har en policy, antingen så är du en mycket god vän eller så handlar din blogg om klasskamp. Bedömer jag att den inte är tillräckligt arg, funderar på pedagogik ( som jag för övrigt skall slakta som vetenskap i detta inlägg ) så kommer den inte upp. Så enkelt är det. ni får väldigt gärna länka min blogg, men jag länkar bara arbetarklassbloggar. Det räcker inte att vara allmänt vänster m.a.o.

Nå, då återgår vi till businessen då. Jag har ett hyfsat stort antal vänner som läser på olika lärarhögskolor runt om i landet. De har sagt att det är en utbildning i varierande grader av ren, skär skit. Jag måste poängtera att många som är lärare inte är inkompetenta, fallit illa av utbildningen eller förlorat sunt förnuft genom att skaffa sig behörighet. Men det absolut värsta jag vet när jag jobbar är folk som är så stolta över sin lärarutbildning, nästan så man spyr på dem och vill säga dem en hel del, men med tanke på att man inte kommer speciellt långt i sväryeah genom att göra sådär så håller jag bara käften och säger att jag ska bli naturvetare.

Men emellanåt undrar man, vad är det som skolan lär oss? Speciellt på lärarutbildningen som jag tyvärr inte gått själv, eller nej förresten, jag är jävligt glad att jag inte gått skiten. Men jag har en hel del andrahands-källor. På en skola i sverige som nästan blivit av med sin examinationsrätt ( ett utav de hårdaste straffen VHS kan sanktionera på en högskola) så räcker det att ha närvaro för att få godkänt på Pedagogik A. Känns som en seriös utbildning, missförstå mig rätt, jag är emot betyg, men någon jävla måtta får det vara på högskolan, t.ex. en hemtentamen är ett mycket bra sätt att få betyg på ifall vi nu ska jämföra graderna i helvetet. Sedan så brukar en vän säga "Ja, ibland så undrar man varför man överhuvudtaget började på den här jävla utbildningen, för det enda vi sitter och gör är absolut ingenting eller lärare bara snackar skit. De lär oss inget vettigt vi kan använda oss utav i vårat arbete iaf".

Så kan det låta när man pseudointervjuar folk som går på lärarhögskolan. Sedan så berättar de en del hemska historier om när de var ute i olika skolor och undervisade medans de gick utbildningen. De typ tyckte att Ungarna var hemska, att de inte var förberedda för detta när de gick på utbildningen osv.

Jag personligen anser att personer som har problem med att hantera besvärliga ungar troligtvis alltid skötte sig jättebra i skolan och har ingen som helst förståelse eller erfarenhet vad gäller dessa ungar. Så det sunda förnuftet försvann väl på lärarutbildningen på väg till jobbet som underbetald, överarbetad idiot med för mycket semester. Men som farsan brukade säga "det funkar aldrig att gå från skolan till skolan, de borde ha som krav att man ska ha minst 1 - 3 års arbetslivserfarenhet"

Sedan kan vi ju gå in på det roliga med den pedagogiska litteraturen och den pedagogiska vetenskapen. Personligen anser jag att det är den värsta smörja som universiteten skitit ur sig sedan eugenik (1) började undervisas i uppsala på 1920 - talet som första skola i världen att erkänna skiten som vetenskap.

Den pedagogiska litteraturen är förbannat flummig och hanterar inte verkligheten över huvud taget.
Som sagt så har jag undersökt deras litteratur och den verkar mest vara förbannat flummig följd med önsketänkande. Den har ingen förankring i den riktiga världen eller i svåra situationer som en lärare ställs inför dagligen. För problemeleverna kommer i 8/10 fall att inte bara springa iväg och skita i lektionen, de kommer sitta där och få sin närvaro och tycka att skolan är allmänt skit vilket den är. som avslutningsvis vill jag skrika till alla jävla lärare och deras praktpuckon till pryo-lärare på lärarrummet:

VAD SPELAR DET FÖR ROLL IFALL DU HAR DEN PERFEKTA PEDAGOGISKA UTBILDNINGEN IFALL DU INTE KAN TA FOLK!!!!!!!??????

(1) eugenik = Fritt översatt betyder det rashygien eller dyl vetenskap.

Nästa gång skall det handla om : Så här roligt är det att vara lärarvikarie, [eller] a day in the life of

2005-08-15T02:34:00.000-07:00

Mitt system för att tjäna tid/pengar på bekostnad av arbetsgivaren.

Som de flesta vet vid det här laget så jobbar vi inte för att överleva, vi jobbar för att utnyttjas och hållas på mattan, jobbet är lika mycket en politisk indoktrinering som det är ett sätt att tjäna pengar. Det är arbetets dubbelnatur.

Hur kan man då motverka detta och samtidigt tjäna litet pengar? De massiva angreppen på arbetsmoralen som uppkom någonstans runt 1970 - talet har gjort sitt till, även ifall i det här tokprotestantiska landet är det rätt mycket arbetsmoral tyvärr. För vad får man för det? en utsliten rygg, nerver som inte håller, en familj där alla är tokigt alienerade och inte speciellt intima med varandra? Ja i stort sett. Det är ett finurligt politiskt system vi lever under.

Vad brukar jag göra när jag jobbar då ?

det första jag gör är att jag släpper alla elever 5 minuter tidigare hela tiden. Detta för att då tjänar man in 5 minuter mer rast varje dag. Låt säga att man har i medelsnitt 6 lektioner per dag. Man blir dessutom väldigt poppis hos eleverna, för i dem bor det alla en arbetsvägrare som vill komma ut. Det är dessutom bra att samarbeta med sina små kollegor, för som jag ska komma till så är de mycket mycket bra att ha med sig i anskaffandet om information på arbetsplatsen. Men i vilket fall, du har 6 lektioner per dag, det blir 30 minuter mer rast. Det märks väldigt väldigt sällan att du sätter detta i system också. För det tar tid för dem att gå dit de vill och ofta så brukar ingen käfta ifall du släppte dem litet litet tidigare än vanligt, för vem orkar bry sig om två tre minuter hit eller dit. Då kan man hävda ett antal olika saker, 1. de var så oroliga så jag tänkte det kunde göra dem gott inför nästa lektion att få röra litet på sig 2. Klockan är sönder 3. klockan går inte rätt. 4. Jaså det visste jag inte? kanske borde kolla klockan nästan gång. Sedan så lär ni nog hitta på fler "ursäkter", teoretiskt skulle man nog kunna hålla på med det där från det att man börjar jobba tills man slutar, dock så får man ta rasten litet för sig själv, för man kan ju inte komma tidigare till lärarrummet.

på en månad blir det 5 * 30 * 4 = 600 minuter! dvs 10 h. På ett år blir det således 120h. Det är arbetstidsförkortning om något. de är två timmar mindre i veckan som du får lön för.

Sedan det gamla trevliga sättet att arbeta som jag lärt mig på högdalen business school: Man ska sno, stjäla tid och saker tills man blir mätt. helt enkelt så gör jag detta därför att kapitalisterna, oavsett ifall det är politikerna i offentlig sektor eller kapitalisterna i rivat sektor stjäl från dig varje timma av ditt liv, de stjäl kreativitet, de stjäl dina pengar, de stjäl din frihet!

Så varför inte stjäla litet tillbaka till dig själv och dina kamrater?

Vad gäller eleverna, ge dem oftast fria händer att kika runt överallt så kan du hitta alla möjliga sjuka och knepiga grejer. T.ex. en gång så hittade jag en oerhört dyr sak som jag funderade på vilka det var som använde den, det hade inte varit så svårt att plocka med den ifall jag hade velat. Men jag tror att de andra som jobbade där brukade använda denna sak emellanåt på rasterna och kanske på eftermiddagarna. Så jag valde att låta den vara, visst jag anser att "stöld" som löneslav är ok, men någon jävla måtta får det ju vara, man kan inte låta kollektivet få skit för det eller försämra kollektivets situation. Men eleverna visade mig den där totalt sjuka och dyra grejen.

Så proletärer i alla länder, förena er och sky inga medel! För ärligt talat, ifall de stjäl från mig så kan jag stjäla från dem också.

Nästa gång skall jag skriva om: Lärarutbildningen och den totala bristen på kompetens

2005-08-13T03:27:00.000-07:00

Orsakerna till mobbing på en micro- och makronivå.

Vi kan väl börja med micronivån, För annars får väl våra stackars liberala moralister sätta något i halsen när de läser bloggen. Något jag iofs inte ser som en nackdel.

Vad betyder makro och micro då ? Makro enligt wikipedia betyder något som är stort eller brett, dvs behandlar helheten skulle man kunna säga. Micro betyder "väldigt litet" enligt wikipedia. Det skulle man kunna tolka som att ett microperspektiv behandlar detaljer på en individuell nivå.

microfaktorer:

1. folk ser nervösa ut och de blir tokhuggna av de med

Ja ifall någon kommer till skolan och ser nervös ut, lider av psykologiska besvär ärvt från hemmet, ser inte ut som alla andra fysiologiskt sett, kommer från en minoritet, så kan man nästan räkna med att bli mobbad, ifall man inte är mycket mycket duktig på att anpassa sig, eller har något annat värde för gruppen.

2. för stort självförtroende som anser sig vara mer värd än andra personer.

Det finns vissa personer som har så bra självförtroende att de väldigt enkelt ser ned på människor, detta i sin tur är inte ett positivt självförtroende, utan något som främst är skadligt för deras nära och kära. Uppkommer oftast genom att föräldrar avgudar sina barn och lägger dem på en piedestal, ofta skulle sådana barn må bra av att slås ned ett par snäpp och bli mer verklighetsförankrade.

3. Som i sin tur är naturliga ledargestalter, de samlar folk genom fruktan, egentligen rätt typisk old - schoolfascism.

Dessa superpositiva barn brukar oftast ena genom fruktan och hot om våld. De flesta ser detta och anpassar sig. Men det är ju rätt synd om de som är "litet bakom" socialt av olika anledningar och inte förstår detta. De blir rätt snart attackerade av gruppen och används för att svetsa ihop gruppen. Väldigt typisk fascism på en micronivå.

4. Sedan så skiter lärarna i mobbingen, de är flata "#&¤!"#&¤#".

Detta har jag redan skrivit en hel del om. Läs mer i bloggen.

Sedan ett par avslutande kommentarer är att detta är inte nog för att förstå problemet. Därför att de ekonomiska/materiella faktorerna påverkar alltid den ideologiska överbyggnaden (1) i ett samhälle och alla andra fenomen i samhället.

makrofaktorer:

1. vi lever under kapitalism.

Den som inte förstår detta kan nog sluta läsa med en gång. Men er som borde sluta läsa kan jag väl vara litet sjyst och lägga in ett par pedagogiska kommentarer så ni är med ändå. Kapitalism bygger på att utnyttja arbetare för att tjäna pengar. Som big Bill haywood (2) sade: Varje dollar som chefen inte arbetade för, och som vi inte fick, är en dollar som blev stulen.
Vårt ekonomiska system bygger på stöld från de fattiga och att hela tiden bygga mer, bättre, avancerade maskiner och tekniska lösningar. Detta leder till en stress som vissa väljer att kalla alienation. (3)

2. Detta leder till alienation

Den här alienationen är rolig, för den påverkar människor på en hel del olika sätt. Medans vissa som klättrat sjukt högt upp i karriärsstegen inte påverkas alls. Denna stress bygger på att man känner sig skiljd från det man gör. Dvs att ifall en skomakare för 150 år sedan hade sett hela sin sko blivit gjord, så gör han idag bara klacken. Hur kul är det att göra 150 klackar på en dag, istället för en riktigt bra sko som man kan vara stolt över. Löpande bandet och fabriksprocessen (4) är klockrena termer som bör kunnas.

Men, för att komma på rätt spår igen; den här stressen kan leda till att vissa blir sadistiska svin, andra nervösa och en hel del andra apatiska så länge de klarar sig. När man blandar deras barn i skolan kan man ju räkna ut med röven att något sjukt kommer hända. Men återigen, väldigt väldigt få förstår att man måste reda ut det klassamhälle vi lever i för att kunna dra vettiga slutsatser, allt annat är falskt medvetande. (5)

3. som i sin tur leder till väldigt många roliga psykiska sjukdomar, bl.a. sjukdomar som bygger på dåligt självförtroende, självkänsla och paranoia. mkt roligt i den cocktailen.

Har diskuterat detta ovan.

4. Denna cocktail leder till att barn ser ut som offer (ja de är tom offer) och folk hugger på dem.

har även diskuterat detta ovan.

5. Maktdelning och arbetsdelning gör också sitt till i att man ständigt delar upp folk i olika värden i det kapitalistiska systemet.

Detta är däremot mycket intressant, och nästan själva hjärtat i det kapitalistiska systemet. Men bara nästan, däremot för våran inte speciellt vetenskapliga undersökning kommer det spela stor roll. Arbetsdelning (6) är att vissa räknas mer än andra. T.ex. ingenjörer räknas mer än t.ex. städare. Detta kan man utläsa på lönen och när man är ute och festar vilket bemötande man får. Sedan så gör denna arbetsdelning, denna kapitalism att folk behandlar varandra som saker. Vi blir reifierade, dvs förtingligade inför varandra. Vi förmedlar känslor via saker, vi förmedlar oss själva via saker, vi förmedlar frustration genom att slå på kalle, som är en sak.

Vidare läsning som rekommenderas:
1. Karl marx, i stort sett allt.
2. teorier om reifikation (men främst marx och gyorgy lukacs, dock är dessa texter sjukt tunga)
3. Selma fors, "Makt, Maktlöshet, Mobbing"
4. Dan Olweus, "Mobbing bland barn och ungdomar"

(1) ideologiska överbyggnaden = Ett begrepp som handlar om att alla konflikter och alla fenomen reflekteras från den materialla basen, dvs hur ekonomin är organiserad och detta återspeglar sedan alla samhällets sektorer.

(2) William Dudley "Big Bill" Haywood = Var en drivande person i den radikala fackföreningsrörelsen i USA under tidigt 1900-tal. Var ledande inom WFM (Western federation of miners) och blev en grundande medlem av IWW (International workers of the world, som var en utav de starkaste fackföreningar som världen skådat.)

(3) Alienation = Enligt många social/filosofiska tänkare anses det vara när man blir förfrämligad inför något, det kan vara t.ex. när arbetare tycker att det är fullständigt meninglöst att arbeta och detta i sin tur kontrollerar resten av deras sociala liv.

(4) Löpande bandet = Det fabrikssystem vi arbetar under nu. Det innebär att en person sitter och specialiserar sig på något, t.ex. att tillverka lydiga ungdomar för arbetsliv eller vidare studier. (läs: lärare) Fabriksprocessen (ofta även kallad "den sociala fabriken") = Detta är när löpande bandet införs i hela samhällslivet, forskning blir mer resultatinriktad och mindre forskande, vården blir mer som en stor jättelik maskin som producerar en hel del kollin till samhället som hade kunnat vara utan den jättelika löpandebandsprocess när man blir sjuk.

(5) Falskt medvetande = När en person lurar sig själv att tro att verkligheten är på ett sätt medans den inte är det. Praktexemplet: En ekonom med egen gård säger: "Men det är väl bara att snacka med chefen ifall något är fel på arbetsplatsen?" En lärarvikaries kommentar: "det kommer inte hända något och man får sparken..." Ett annat exempel: Vänsterpartisten säger: "Men rösta på oss så fixar vi allt enligt den gamla socialdemokratiska modellen!" En lärarvikaries kommentar: "jo men visst, hur hade du tänkt att du skulle överskrida kapitalismen? Genom att fråga snäll? Neh tacka vet jag den illegala reformismen och kampen emot lönearbete och våran ställning som klass"

(6) Arbetsdelning = Man skiljer åt teori och praktik. T.ex. de som arbetar med handen och de som arbetar med hjärnan.

Nästa gång skall jag skriva om: Mitt system för att tjäna tid/pengar på bekostnad av arbetsgivaren.

2005-08-09T11:14:00.000-07:00

Hur jag gör när jag ser ett mobbingsfall

Hejsan gott folk! Idag ska vi ha en lektion om hur jävligt okoscher vissa delar av skolarbetet är. håll i hatten och så kör vi!

Det är inte alltid lätt att se ett mobbingsfall så fort man träder in i ett klassrum. Oftast krävs det ett tränat öga i flera olika roliga discipliner bl.a. psykologi, empati och fram för allt vanligt sunt jävla förnuft. Erfarenhet skadar ju inte heller, men ifall man inte är totalt jävla lost så känner man med andra ord igen de flesta situationer som kan uppstå.

Så vad är det då för roliga situationer som kan uppstå. Ifall exempelvis ett barn är multihandikappat kan det se ut på följande vis; De vuxna talar till barnet som om det är dumt i huvet och inte förstår riktigt, barnen ser givetvis detta precis som de andra i personalen. Alltså, vad apan ser är vad apan gör. Så förstahandssorteringen i mobbingen har redan gjorts, de ungar som är allt för mongo rent ut sagt för att kunna platsa in stjälper man in på särskolor och annat skojigt. Men de som är intelligenta och bara inte kan sitta still ? Eller de som är sjukt intelligenta och lider av ett psykologiskt handikapp? De blir lägsta rangens mobboffer.

Sedan så finns det en högre rang också, de som beter sig som s.k. mobboffer, dvs visar olust, ångest och att de inte är tillräckligt bra på olika saker, dvs de träder ur skådespelet och visar att de inte pallar av olika skäl.

De får höra allt möjligt egentligen. Men hur reagerar jag när jag ser sådant och förstår vad det är ? För ärligt jag är inte en sådan som griper in och leker Vigilante ifall jag inte är säker på min sak. Oftast märker man det med en gång som med de multihandikappade barnen och ungdomarna eller så tar det litet längre tid.

Hur agerar jag dåkan man ju fråga sig ? I det värsta fallet jag var med om så bad jag ungarna snällt ett par gånger att de skulle sluta, vilket inte alltid räcker. Dock så kan det räcka ifall man är litet machiavellisk, ifall man först får dem att gilla en så kan man avstyra rätt stora bråk med små medel, som t.ex. en käck tillsägning med glimten i ögat. Men oftast inte. Utan man får som sagt använda proportionella medel. Nå, tillbaka till det värsta fallet, de här ungarna tyckte tydligen att lyteskomik var förbannat roligt så de härmade och allmänt höll på med den här multihandikappade ungen. Så till slut så började jag skrika och använda personangrepp och allmänt vara elak. Inte så tufft att göra på personer som är drygt mellan ett antal och 10 år yngre än vad man själv är. Hur svårt är det att sabla ned en unge psykologiskt, som är yngre än en själv? Inte speciellt, och tro mig det är fan inte roligt.

Men jag vägrar att bara se på, ifall det krävs att jag ska vara elak, ge riktigt elaka blickar osv för att få slut på mobbingen så gör jag det. För vuxna tar fan inte sitt ansvar, speciellt inte de vuxna som jobbar med sånt här dagligen.

Sedan vid ett annat tillfälle så blev det ett jäkla liv efter en rast; då hade nämligen en manlig elev slagit en kvinnlig elev. Det kom senare fram att den kvinnliga eleven brukade slå tillbaka i självförsvar. Då gjorde jag något som jag känner är en utav de största feministiska handlingar jag utfört och då är jag inte ens feminist någonstans (jag skulle aldrig erkänna det iaf); Att jag berättade för barnen att det är helt rätt att använda våld i självförsvar. Det tror jag inte är många lärare som hade sagt.

Som sagt så tror jag på att gapa, gorma, skrika och allmänt vara förbannat elak mot elever som mobbar. Dock så tar jag inte i mer än jag måste och jag har alltid haft fysiskt våld som gräns. Den får aldrig trädas över. En psykolog jag pratat med sade att skolpersonal nästan aldrig kommer tillrätta med mobbing. Han sade dock att han själv hjälpt sina barn genom att "hota, vara allmänt jävlig och förklara för de barnen att de skulle se på fan ifall de gjorde något mer, sedan så skrämde jag dem nog såpass bra att de aldrig mer gjorde något sådant destruktivt mer". Det var ett exakt citat.

Då kommer ju en något svårare komponent in i det hela. Jag diskuterade detta med en kvinnlig kamrat igår, som jag för övrigt tror kommer komma mycket långt med vad hon än väljer att företa sig, huruvida mina egna erfarenheter som jag hade i bagaget spelar in. För jag var mobbad en period på några år när jag var yngre. Visserligen så gör det inte ont idag när jag tänker på det, jag ser inte hellre mina mobbare i de situationer jag ställs inför (dvs mobbingsituationer i mitt arbete) och känner heller inget behov av att hävda mig eller att göra mer skada än jag tyvärr tvingas att göra. Men givetvis finns ju erfarenheten med där, dock så har jag valt att vända på den; genom att jag är medveten om vilka insatser som finns i det här spelet så måste man göra sönder dessa sociala mönster med en gång.

Men för att avsluta med ett citat;

But vigilantism now not only occurs on the streets, but in schools as a result of bullying and lazy teachers that fail to enforce the rules.

saxat från http://en.wikipedia.org/wiki/Vigilante tänkte att det skulle vara bra att avsluta med något tänkvärt.

Nästa gång skall jag skriva om: Orsakerna till mobbing på en micro- och makronivå.

2005-08-07T06:36:00.000-07:00

Mobbing i skolan och attityder kring det hela.

Nu skall vi färdas in på ett ämne där det råder starka kontroverser och väldigt starka krafter. nämligen mobbing och dess attityder. Vad är då mobbing ? Jag tycker precis som förut att en god definition är den att en part är svagare och får skit av en part som är starkare, i antingen antal, elakhet och/eller sadism.

Lärare har ibland väldigt kluvna attityder gentemot mobbing. Antingen att de inte ser/vägrar se för att de tillhör en fraktion av lärarkåren som kallas för "vi-har-inga-konflikter-*vissel*-jag-är-sosse". Eller att de gör för mycket av sånt som "syns" men som inte får effekt, detta är de s.k. politikerna/korsfararna. De är lika stor del av skådespelet som vilken annan lärare som helst. jag tillhör en annan falang. (1) Det råder en grym uppslutning i media/skådespelet om att mobbing är något per definition ont och skall fördrivas med verkningslösa mobbningsplaner som sällan följs speciellt engagerat.

Sedan så har många lärare sjukt dåliga sociala band med sina elever. De visar ingen respekt och får ingen respekt tillbaka. Utan det råder någon form av påtvingad koncensus från läraren att "jag skiter i er, skit i mig" som väldigt sällan upprätthålls, för titt som tätt så kommer det upp olika skandaler osv som tvingar läraren att skapa sociala band till eleverna. men på lärarhögskolan så lärs det oftast ut en von - oben (2) attityd som cementeras ute i skolorna. För egentligen, den respekt man ger får man också tillbaka. T.ex. så är eleverna grymma som fan på att arbetsvägra, snatta saker osv som man som lärare/lönearbetare har sjukt stor nytta utav. T.ex. att komma in i de informella gängen och bli en del av det informella gänget även bland eleverna. Detta är en utav de viktigaste vapnena man har i kampen emot mobbing. Nämligen information. Den får man när man är polare med eleverna.

Sedan så får man också andra fördelar att vara en del av det informella gänget bland eleverna, det blir roligare att jobba och det blir mycket roligare i kampen emot arbetet tillsammans med eleverna, man lär dem vilka det är som styr egentligen och säger alla de där oskrivna sakerna som de kommer lära sig sedan, man lär dem hur man gör den dolda läroplanen mindre dold, något som är extremt viktigt.

Nu har jag iofs kommit en del utanför ämnet, men vad gäller elevernas attityder mot mobbing är att de flesta skiter i det, därför att för att bryta mobbing så krävs det solidaritet som förutsätter klickbildningar. Man kan tydligt se vilka grupper folk hänger inom, oftast följer de klasslinjer, samma erfarenheter skänker en väldigt speciell socialisering in i sin klass.

Det samma gäller rektors och lärares socialisering in i mobbingsträsket. De måste göra något och ibland så gör de något, men allt för ofta så saknar de informationen och handlingskraften som krävs för att stävja sådant. Många lärare är också väldigt samvetsgranna och mår sjukt dåligt för att de inte kan göra något åt mobbing. Och det är oftast väldigt svårt att genomföra en förändring av något uppifrån, utan den måste alltid komma nedifrån och gå uppåt. För annars blir den inte bestående.

De som sade "ok vi ska sluta mobba Kalle nu", kommer fortsätta nästa vecka för att folk tror att vad bra nu ska de lägga av att mobba kalle för att han är konstig, luktar, har billiga kläder, ser ut att vara nervös, har dåligt självförtroende osv. Det lär inte hända.

(1) den skall jag ta upp i nästa uppslag i min blogg.

(2) von-oben = tyska som betyder att man har ett från ovan perspektiv, betyder rent praktiskt att man ser ned på någon/något.

Nästa gång skall jag skriva om: Hur jag gör när jag ser ett mobbingsfall

2005-08-05T08:34:00.000-07:00

Hur man märker ifall arbetsplatsen är illa skött eller ej, i min erfarenhet.

Det finns många olika sätt att mäta hur bra en arbetsplats mår. Men som ni trogna läsare vet (det är faktiskt en hel del personer som läser bloggen) så handlar den här om just skolan. Vilket innebär att jag kommer lägga mer tid på den psykosociala arbetsmiljön än den fysiska.

För det första så märker man på hur desperat skolledningen är efter nytt kött som skall brännas ut. En liten grej som man kan göra och är relativt ofarligt att helt enkelt höra sig för om hur folk tycker det är på jobbet. kan verka nästan litet för simpelt, men ifall man lindar in det så kan man få reda på väldigt mycket.

Det jag har fått reda på i en skola som vi kan kalla X är följande: många var långtidssjukskrivna, skolan är byggd för 200, men det finns nu mer än dubbelt så många elever där. Sedan så märkte man väldigt tydligt att folk diskuterade inte med varandra utan det var kommandoorder hit och dit från lärarna på rasten. Helt onödiga och korkade saker skulle åtföljas. En rektor kom till mig på min första dag där och frågade "ja, ifall du sköter dig såhär bra ska du nog se att du får ett vikariat snart" och då tänkte man "vad i helvete, de kan inte vara seriösa...".

Sedan så fick man reda på när man var runt litet överallt att många har blivit erbjudna vikariat, men ingen har tagit det för det är dels helt sjuka tider och dels en helt sjuk arbetsmiljö. Ingen vill jobba där, de enda som jobbar där är folk som snart ska gå i pension och väldigt unga personer, något som inte bådar gott för olika konflikter. Sedan så hjälpte ingen någon annan, alla bara brydde sig om sitt och vägrade hjälpa exempelvis de elevassistenter som hade de mest multihandikappade barnen. Dessutom så fick man hela tiden höra "ja men vad duktig du är med X", och "när kan du jobba nästa gång?", "när kan du jobba nästa gång?" ungefär miljarder gånger. Sedan så buffade de in en i rektorns kontor och sade "du kan väl höra dig för ifall du kan jobba imorgon också". Inte en speciellt trevlig atmosfär någonstans.

jag har varit på en arbetsplats som jag tyckt varit väldigt rolig och trevlig att jobba på. Den har först och främst 10 kronor mer i lön per timme. Den har en rektor som pratade med mig och var social första dagen! De andra medarbetarna var trevliga mot en och verkade anstränga sig för att man skulle trivas trots att man var en vikarie. Ja, de behandlade en som en jämlike. Visserligen hade även den kommunen problem med skolnedläggningar och annat, men det fanns nästan ingen stress i den skolan. Det var helt underbart, ett liten skolmatsal, en liten elevgrupp och lärare som verkade vilja stötta en osv. Sedan så kunde man se att det fanns betydligt mindre mobbing (vet man vad man ska leta efter så hittar man det) och personalen såg fräsch och målmedveten ut.

Så alla skolor är inte skit, men hur ska man som vikarie veta vilken skola som är vettig tills man lagt kanske 40+ timmar på en skola ?

Nästa gång så skall jag skriva om: mobbing i skolan och attityder kring det hela.

2005-08-03T06:59:00.000-07:00

En undervisningserfarenhet från våras

Nu skall jag berätta en historia om hur skolan fullkomligt suger. Inte ovanligt att komma från mig kanske. Skolan verkar ha ihjäl kreativitet och inte direkt skapa en miljö för lärande och entusiasm inför livet och de ämnen som tyvärr är obligatoriska. Därför att de målen som finns i läroplanen om att alla skall stöpas i samma form i sverige, den sista sovjetstaten är ju så förbannat viktiga!

Jag tycker personligen att man faktiskt ska ta fasta på vissa saker, som att se varje indivuella elev (lära sig deras namn och intressen hjälper en hel del tro mig) och faktiskt inte sätta ribban högre än deras individuella förutsättningar. Det är vad jag strävar efter, men hur fan lyckas man med sånt i en fabrik som skall producera nya lönearbetare, stoppa in massa dumma idèer i huvudet på dem och totalt ta bort deras lust att leva? för lust att leva är en lust att göra precis vad fan som faller en in, att göra det som inte hindrar ens egen och andras frihet... Helt enkelt att göra uppror.

Det är inte lätt, men jag tror jag har svaret, och med tanke på att jag är lärarvikarie så blir det desto lättare för mig. En gång i våras ringde en skola mig och frågade "kan du ta musiklektionen på Skola X?". Jag tänkte efter en minut eller två och sade "alltså jag har ingen som helst erfarenhet är tondöv och fullkomligt inkompetent att undervisa i musik...". de svarade "när kan du komma ?". Då tänkte man bara, jo rätt man på rätt plats i den sista sovjetstaten och sade "Jo visst jag kan komma då och då." *klick*

Jaha, då hade man en hel kväll på sig att fundera vad man skulle göra. Jag satte mig ned, läste litet i en bok och lyssnade på musik. Vänta litet, där hade vi det tänkte jag. De ska få lyssna på musik. Därför att det har jag inget minne ÖHT att man lyssnade på nutida musik i skolan (kan bero på att det mest är gamla stofiler som lär ut saker i skolan).

Så då packade jag kanske med mig dryga tio talet skivor i min ryggsäck, tänkte att jag skulle blanda mycket olika genrer så att de får lyssna på grejer som de kanske normalt sett inte skulle lyssna på.

Gick in på första lektionen med mina skivor och det visade sig att eleverna skulle göra massa tråkig skit som deras lärare bestämt att de skulle göra. Typ översätta massa astråkiga låtar till engelska... Ja väldigt roligt. Så där satt man och hade planerat något litet kreativt som kanske skulle bryta min egen tristess (lyssna på musik på betald arbetstid is teh shit) och kanske elevernas tristess och alienation inför den fullständigt värdelösa upplevelsen att gå i skolan, det är bara psykiskt våld och hot om psykiskt våld som ser till att folk går i skolan, inget annat...

Men till slut på eftermiddagen så visade det sig att jag hade händerna fria, perfekt tänkte jag...
Så det första jag gjorde var helt enkelt att jag avbröt ordinarie undervisning och helt enkelt sade "vad säger ni ungar om att lyssna på litet musik istället? det hör ju ändå i allra högsta grad till musikämnet!", Vrålet som kom från publiken (eleverna) var öronbedövande och man kände sig som en mycket mycket populär rockstjärna. Ibland är det en fördel att vara rätt så kommunistiskt lagd så man tänker utanför ramarna...

Epilog: Än idag så stannar de eleverna mig och vill prata med mig om allt möjligt. Det roligaste var nog att jag kunde skänka dem en mycket annorlunda musikupplevelse och framförallt var det 3 - 4 stycken som skrev ned ett antal olika låtar och band jag hade plockat med mig. Sedan så var det förbannat roligt att undervisa i litet musikhistoria också. Så mitt tips till er blivande lärare, tänk utanför ramarna och bli rikligt belönade... tro mig, här finns en lärare som vet.

Nästa gång skall jag skriva om: Hur man märker ifall arbetsplatsen är illa skött eller ej, i min erfarenhet.

2005-08-01T07:21:00.000-07:00

Folkpartiets Repression i skolvärlden del II

Ja, vad ska man säga? då börjar cirkusen igen, nyckelorden är äta kakan och ha den kvar. Att vela mellan olika ståndpunkter för att göra alla glada. here we go again!

Eller är det så enkelt ? Jag hävdar att på ytan kan det se så ut. Men ifall vi gräver litet och framförallt gräver i vår nutidshistoria, så ser vi att de krav som FP ställer i stort påminner om debatten på 70 talet. Att skolan mer eller mindre var flum och att nu ska det bli ordning och reda. Bl.a. Svenska Arbetsgivareföreningen hade en dag i början av åttiotalet en stor fet annons i DN om att skolan i stort sett var flum och kass. (1)

JA Folkpartiet vill som sagt skärpa kontrollen och höja läraryrkets status!? Varför vill de göra detta? Helt enkelt för att knyta till sig en grupp arbetare till den blåbruna koalitionen. De försöker precis som många andra totalitära partier flörta med arbetare. Det värsta är att jag skulle kunna tänka mig att historiskt har småskolelärare, gymnasielärare med flera varit liberaler, med tanke på vilken klassbakgrund man var tvungen att uppbära som adjunkt, det var inte direkt ett arbetarjobb för 50 år sedan. På samma sätt som det blivit idag.

Sedan skall de införa lärarlegitimation ifall de får som de vill... Jag satt och skrattade hårt åt detta när jag läste det. Som ifall läraryrket skulle kunna praktiseras av endast utbildade individer. Detta är faktiskt skitsnack. Vem som helst med litet social kompetens och en någorlunda förståelse för orsak och verkan inom psykologins område förstår hur man skall lära ut saker. Inga pedadogiska debatter, läromedel och sånt i hela världen kan förändra det. Vilka lärare tyckte man om i skolan? Ja inte de liberala tight-ass svinen. Det var de som ville lära ut men samtidigt alltid hade pejl på läget på något vis. Då gick det inte att förstå eller sätta fingret på det, men vissa lärare kunde få eleverna att bildligt talat äta ur hans/hennes händer.

Sedan så står det i folkpartiets "rapport" om läraryrket att "Läraren skall vara den naturliga auktoriteten i klassrummet [...] få ett tydligt mandat att vidta åtgärder för att skapa ordning" (2)

Ordning säger de, lag och ordning... Det roliga är att ordning kommer med respekt, inte med "åtgärder för att skapa ordning", fan ifall folkpartiet skulle få som de ville skulle de väl ha en rotting i varje klassrum och så skulle väl eleverna slå sig själva i en maskin som de får trycka på knappen så den slår dem i röven.

Den här kapitalismen framkallar masochistiska lydiga elever. Folkpartiet är egentligen inte den som bör få all skit, utan det är det kapitalistiska produktionssättet som gör att folk blir slavar, slavmoralen är problemet och de dimridåer som "vänstern"/borgerlig ideologi lägger ut.

Men är detta ett problem ifall högern får som den vill med skolan? Egentligen inte, för det kommer vara samma gamla kapitalism som annars. Klasskillnaderna kommer att synas mer skulle jag tro och klassmedvetandet formas endast i kamp, idealism är inte klassmedvetande.

(1) Detta var egentligen högerns sätt att fokusera på vanmakten att kapitalets krav på skolan filtrerades genom socialdemokratin och den politiska världen först istället för att gå via dem.

(2) http://www.folkpartiet.se/templates/Document____20078.aspx

Sedan avslutningsvis ett P.S från Donald broadys bok den dolda läroplanen:

" För skolansom har att i sin mån svara för utbildning och uppfostran av ungdomen måste det [...] bli en viktig uppgift, kanske en av dess allra viktigaste att ge eleverna den beredskap som behövs för att samhället med bibehållen social jämvikt och utan friktioner och störningar skall kunna succesivt anpassa näringsliv, produktion och samhällsstruktur efter utvecklingen" denna passage är tagen från Jonas Orring, skolan i sverige Utbildningsförlaget 1970 sid 21.

Nästa gång skall det skrivas om: En undervisningserfarenhet från våras

2005-07-29T09:02:00.000-07:00

Folkpartiets repression i skolans värld del I

Jag anser att alla partier i stort sett för samma politik, men de som är tydligast i sin attack på den arbetande klassens ungdomar är helt klart Folkpartiet, vad gäller kriminalpolitik, skolpolitik och asylpolitik.

Jag försökte idag ringa upp någon person på Jan björklunds kansli och prata litet med denne person. Jag fick reda på massa matnyttigheter. Bl.a. det som förvånade mig mest var att de ansåg att klasskillnader spelade roll ifall det gick bra för någon i skolan. Det som var den logiska konsekvensen av detta enligt folkpartiet var tydligt, att införa mer kontroll och mer repression inom skolans värld. Jag kan inte riktigt koppla hur ett socialliberalt (dvs vänsterliberalt) parti kan pyssla med sådant. Men å andra sidan så är det väl kanske just det som är grejen med vänsterliberaler. De hävdar att de är för massa fina idèer som tolerans, jämlikhet och sådant, men så fort dessa idèer går i konflikt med kapitalismen så kör de på kapitalism rakt av. Synnerligen bedårande.

Nog om denna intro. utan nu över till mer saker som skrämmer mig vad gäller skolpolitiken som den utformas inför maktskiftet06 som borgarna är så villiga att slänga sig med.

Vi kan börja med betyg och mobbing, som jag anser är två väldigt brännande frågor och kommer fortsätta att vara det tills troligtvis kapitalismen avskaffas (märk väl, mobbing kommer troligtvis att finnas ändå men i en annan form och kommer troligtvis att påträffa betydligt hårdare sanktioner än idag). Det man har infört i stockholm under "skol-hitlers" (1) regim är rätt slående. För stockholm är en sorts provlabb för resten av sverige vad gäller borgarnas skolpolitik.

De har infört s.k. stockholmsprov; dessa prov går ut på att man har en form utav prov i låt säga matematik. Sedan så jämförs genomsnittet oavsett vilken klass olika elever kommer ifrån och vilket område de kommer ifrån. Detta genomsnitt som pressas ned av skolor med främst arbetarklasselever och som pressas upp av burgna medelklasselever skall sedan alla elever befinna sig i. Skojigt med tanke på att folkpartiet erkände att klassklyftor är något som påverkar de förhållanden man lär sig under.

Sedan så vad gäller mobbing så skulle tydligen mobbaren flyttas. Trots att man inte vet vad roten till mobbing ligger. Så man flyttar helt enkelt runt problemet tills mobbaren teoretiskt sett förstört mer än 1 - 2 elevers liv. Dock så är väl förhoppningen att de ska komma in i andra kompisgäng och därmed upphöra mobbingen, yeah right som om det skulle hända ifall man inte tog itu med rötterna till mobbingen. Som i stort sett handlar om ett antal olika saker, främst psykologiska faktorer och sedermera klassmässiga orsaker. (2)

Sedan så är inte problemet att folk får så dåliga betyg eller att folk inte lär sig "grundläggande färdigheter", utan att skolan mer och mer håller på att effektiviseras enligt lean production modellen. Så litet personal som möjligt i så stora grupper som möjligt. Detta medför att folk inte lär sig ett piss. Skulle man verkligen vara seriös med att folk skulle lära sig något i skolan skulle man ha grupper på 10 personer och en erfarenhetsbaserad problembaserad inlärning som är förlagd i verkligheten, inte bara teori framför katedern och att läsa i böcker.

Men visst, mer kontroll och mer stasi är ju folkpartiets åsikter nu för tiden. Betyg från ÅK 3, eller ÅK 6, vad nu svenska folket tycker att man ska göra, och nationella prov från ÅK 3. Man ska sålla agnarna från vetet tidigt, så att hjulen kan snurra obehindrat. Ja det sista jag kan säga är att de är jävla radikalkonservativa hycklare. De bryr sig inte ett skit om barnen. Det gör iofs inget parti.

(1) Skol-hitler syftar på Jan björklund, Folkpartiets skolpolitiske talesman

(2) Detta är ett ämne som jag senare kommer att lägga större energi på.

Nästa gång skall det handla om: Del II i folkpartiets brunblåa skolpoltik

2005-07-27T12:03:00.000-07:00

Elevrådet som representativ struktur

Vad är elevrådet annat än bröd och skådespel? Man ger ett par medelklasspluggisar som ändå inte har något reellt intresse annat än deras karriärer en hel del makt över andra människor. Något som är centralt i vårt samhälle överallt egentligen...

Men är det verkligen så jävla illa? Vad är illa isf i elevrådet? För alla vet vi att något är ruttet, men den stora frågan är vad det är... Det som är ruttet är att man undantar en hel del saker från dagordningen därför att det är en fiskal fråga som rektorer brukar hävda. Dvs att det är en budgetfråga. Hela våra jävla liv är en enda stor budgetfråga som vi aldrig får någon makt över? Hur jävla svårt är det att få litet makt från lärarna och rektorerna och bestämma tillsammans med eleverna?

Exempelvis så beror det på att eleverna är splittrade. Det finns de roliga nihilisterna som totalt skiter i elevrådet för att det mest är en fasad, en demokratisk gisslan. Det är bara skådespel som välartade medelklassungar totalt köpt. "klart man skall vara med i elevrådet för att påverka!" Kan en person säga, men vad är det man får påverka? ett par sjysta soffor på sin höjd.

Den stora frågan är vad som skulle hända ifall fler och fler elever började skita i de representativa strukturerna. Dvs att man väljer någon annan än de som är berörda att kohandla individuellt med rektorn. Och helt enkelt bara började göra vad fan de ville. Vad skulle hända ifall fler och fler elever bara gjorde som de ville och insåg att de är ett kollektiv och inte atomiserade individer.

Precis som jag skrivit förut så är eleverna splittrade efter ett par olika linjer, politiskt, ekonomiskt och kulturellt. Dessutom så kanske det inte är en superbra idè att skita totalt i lärarna. För de har ändå en viss power iochmed att de är lönearbetare och administratörer.

Då kan man ändå fråga sig vad konklusionen är, vad rekommenderar jag? jag rekommenderar följande; Ifall man skall uppnå uppror som är bestående i skolan krävs ett antal olika saker, 1. kontinuitet 2. En medvetenhet om klassamhället 3. En anti-politisk (1) hållning 4. försök att ena elevgrupper och bygga broar istället för att splittra 5. få bort specialisterna (2) från ledande ställning, även informella ledarskap 6. vara beredda på sänkta betyg och mycket skit från både skolledning och lärare. Sedan så krävs det att man är militant i sin hållning, det kanske inte innebär att man jämt och ständigt ockuperar sönder allt eller slår sönder allt. Utan det innebär att man är målmedveten, medveten om verklighetens klassamhälle och alltid tar intitativet...

(1) En anti - politisk hållning innebär att alla politiska ungdomsförbund och annat portas totalt. De kommer ändå bara vilja värva folk till sina fåniga jävla organisationsprojekt. Säg åt dem att de är välkomna att delta i arbetet, men då som elever, inte som revolutionära specialister

(2) Specialister är sådana personer som jämt försöker bli valda till olika saker och ha formell makt. T.ex. anser de tala för hela kollektivet när de sitter på sina månatliga luncher med rektorerna. Trots att de knappast representerar hela kollektivet, utan egentligen bara sig själva och sina karriärer. De må mena väl emellanåt, men de är mer en belastning än något annat. Låt rektorerna tala inför alla elever som är engagerade, de kommer aldrig gå med på det. Så tvinga dem till det...!

P.S. Ifall folkpartiet får igenom sitt förslag om stasimetoderna, dvs att lärare ska skvallra till säpo ifall någon är "extrem" så är sverige officiellt en polisstat.

R.I.P. Sebbe, jag saknar din humor. Detta inlägg är skrivet i din ära.

Nästa gång skall jag skriva om: Folkpartiets repression i skolvärlden del 1 (tyvärr kommer det bli en serie, för de skriver så jävla mycket dumt i sina förslag)

2005-07-25T13:03:00.000-07:00

Skolan som ideologisk fabrik

Den funktionen som de första skolorna hade i fasen mellan feodalism och kapitalism kan man säga att den kapitalistiska skolan fortfarande gör men ännu värre och med sinnrikare maktmedel.

Förr om åren så fick man stryk och mobbing ifall man sade saker som läraren (eller klockaren i vårt prekapitalistiska samhälle) inte gillade. Eller som man absolut inte fick säga.

Vad är det som händer idag då? Vi som lärare skall inte praktisera våld utan vi skall pyssla med psykiskt våld istället. Det blir vår stilla lott när man tagit bort maktmedel (tacka fan för att det är olagligt att slå elever) som folk ändå använder i smyg, när jag var elev såg jag ett par solklara fall av sexuella trakasserier och ett par fall av fysiskt våld, tom ett fall av fysisk förnedring av en elev så att hela klassen skrattade. Det var då som jag förstod att vi inte kommit någon vart alls...

Detta ingår i den fysiska disciplineringen av Skolungdomen som är nog så viktig. För annars så skulle den ju inte vara goda arbetare. Härmed träder vi in i den andre sfären, ideologin. Den ideologi som vi ska lära ut i skolorna idag är som vanligt liberala ideal om ickevåld, fred och allas lika värde. Det roliga är att detta fungerar som en hämmning som skolan inympar i elever att våld alltid är dåligt. Jag brukar lära mina elever att våld är inte alltid dåligt, speciellt inte i fall som självförsvar och försvar av ens rättigheter. Många elever reagerar positivt på det tvärtemot vad jag ofta skulle tro att de skulle reagera. När jag uttalade orden "men man får använda våld i självförsvar" så darrade jag litet i mitt hämmade lärarväsen, för jag visste att jag rörde mig på hal is.

Sedan det här med allas likas värde. Det säger ideologin att det gäller bara fram tills en viss gräns, det gäller hudfärg (som är viktigt att lära ut speciellt idag) men det gäller inte ekonomiska förhållande. utan man ignorerar konsekvent de fattiga och arbetare i den ideologiska undervisningen (religion, samhällskunskap/ekonomi och historia). Speciellt deras rättigheter ignoreras, ifall det inte handlar om kollektiv kohandel Lo-stylah.

Man kan dock använda detta ideologiska vapen från överklassen till ett arbetarklassvapen, det finns inga centrala prov som görs vad gäller den ideologiska undervisningen. Utan det finns mest väldigt lösa och flummiga mål i varje ämne för varje årskurs i dessa ideologiska ämnen. Nämen, där kan man ju faktiskt göra litet vilket som i hur man ska göra med dessa s.k. mål. Måste man lära ut borgarnas ideologi till de stackars eleverna ? Nej, man kan lika gott lära dem marxism, historiematerialism och ateistisk existensialism.

Jag gör det, jag hoppas att ni lärare som läser det här också kommer att göra det.

Nästa gång skall jag skriva om: Elevrådet och dess något speciella roll som elevfack

2005-07-23T11:33:00.000-07:00

Lärarrummet

Jag måste säga att den sak som jag var mest rädd för när jag började jobba som lärare är just lärarrummet. Varför då kan man fråga sig ? Är det någon konstig fobi eller något ? Absolut inte. Utan i lärarrummet utkämpas stora strider, små strider och helt korkade och ibland helt underbara saker händer.

Man hade ju sina aningar redan som elev att det snackades en hel del skit och annat i lärarrummet. Jag var ju öppen kommunist på den tiden jag fortfarande gick i skolan och gick runt och hade åsikter om allt och alla samt visade det på klädstilen. Som sagt, jag var inte direkt en gerillasoldat som idag, utan mer i stil med en martyr gone prophet.

Sedan när man började snacka litet med olika lärare man kände rätt bra så visade det sig att lärare X, Y och Z jämt satt på sina rum för att de inte pallade med skådespelet i lärarrummet gjorde ju inte det hela ännu bättre.

Första dagen på jobbet var man ju litet rädd att det skulle komma fram massa frågor som man var tvungen att ställa massa intetsägande skit på. Till min stora lycka så hände inte ett piss i lärarrummet, jag var typ ensam där och kunde göra precis vad jag ville, vilket jag gjorde.

Dock på andra skolor, vid andra tidpunkter så såg jag ju att man satt mycket i lärarrummet och man fick ständigt dessa frågor om ifall man skulle utbilda sig till lärare sedan eller inte. Jag brukade alltid svara ärligt på sådana frågor för det är litet dålig stil att ljuga för sina kollegor. Dock så vad ska man göra ifall de börjar jiddra om vilken pedagogik som är bäst eller dylikt ? Då brukar jag säga i stort sett ingenting med så få ord som möjligt eller låtsas om att jag inte vet vad de pratar om. För ärligt så skulle jag gärna säga precis allt vad man skulle vilja säga, men då vet man att man inte direkt blir poppis på jobbet.

Men det händer roliga och bra saker på lärarrummet också. Jag kom ihåg en dag då jag gick in i lärarrummet och två personer höll ett rätt engagerat samtal, man tänkte litet "fan vad gick jag in just nu för". Sedan när man hörde brottstycken (det var helt tyst i lärarrummet annars) som "Det här håller inte..!", "Vi måste göra något åt den nuvarande situationen, folk bränner ju ut sig...", "skolledning tar inte detta på allvar vi måste göra det!". Då log man och tänkte att det här var skitbra. Det där var för övrigt embryot till en s.k. "autonom arbetarkärna" (1) som kamrat skensats berättat en del om.

Så allt är inte skit i skolvärlden. Ibland kan man faktiskt använda skyttegravarna till något nyttigt, t.ex. att sprida subversiva viskningar i maktens och konformismens korridorer som dessa lärare gjorde...

(1) Dessa bildas oftast som en informell kompisgrupp på jobbet. Där så kör man high in participation och low in definition. Dvs att man kör med ansiktslös kamp inför chefen och bakom chefens rygg händer allt det intressanta. Man är inte så öppen med vad man sysslar med och samtidigt så försöker man flytta fram kollektivets positioner.

Nästa gång skall det handla om: Skolan som ideologisk fabrik

2005-07-21T05:30:00.000-07:00

Klassamhället i skolan

En sak som gör skolan mycket intressant i den rent socio - ekonomiska sfären är dels dess plats i klassamhället och lärarnas/elevernas plas i produktionen. För jag är inte så förbannat säker på att den räknas till reproduktionen.

Lärarna är givetvis lönearbetare och då manschettarbetare. Lönen är pissig men blir ok när de jobbat i yrket för länge. Dessutom så är de dels arbetare och dels arbetsledare i den sociala fabriken. (1) Men hur funkar denna mellanposition egentligen ? skänker denna något annat än ett falskt medvetande om deras beskaffenhet i produktionen ? Jag anser att lärare i andra länder som t.ex. Italien, USA och vissa asiatiska länder är betydligt bättre på att inse att läraryrket är inte ett kall utan ett arbete.

Lärarna är i stort sett quislingen i skolans värld, de ser ned på allt som heter vikarier, fritidspersonal, städpersonal samt vaktmästeriet. Städpersonal samt vaktmästeriet behöver vi egentligen inte ta upp just nu därför att de är medvetna om sin klasstatus på ett helt annat sätt än Exempelvis lärare.

Lärare får 1. usel utbildning som syftar till att höja "statusen" på yrket 2. ett falskt medvetande i lärarrummet som säger "vi är förmer och kan göra vad fan vi vill" 3. Göra i stort vad som helst mot eleverna och det är nog fan det mest skrämmande av allt, att dysfunktionella och inskränkta personer skulle exempelvis få undervisa mina framtida barn utan annan arbetslivserfarenhet eller något som helst bevis på social kompetens...

Då kommer vi till eleverna. Kan man verkligen säga att de är "Arbetarna" i kunskapsfabriken? Verkligen inte. Därför att oftast så ligger den klassbakgrund som elever har till last för dem. Antingen ifall de är borgerliga och skiter i allt vad solidaritet och gemenskap är för att de bryr sig bara om karriären eller för att vissa elever hatar de som är sådana (inte så att jag klandrar dem alltför mycket) och visar det på olika sätt genom att anse att den som pluggar och visar det för läraren är en jävla quisling för klassen. Det är inte sant att någon som studerar på något sätt skulle vara en quisling, snarare en förbannat bra tillgång Ifall den används rätt.

Vad händer då när man stoppar en massa sossar, reaktionärer och radikaler i ett och samma elevråd. Ta ung vänster och stoppa in pissreformism i praktiken och skådespelsradikalism för de som är mest radikala så de inte ska tappa intresset. Samma fackliga mekanismer som finns i exempelvis LO fack finns i detta pissfacket. Folk kan göra karriär och åka på "mutkonferenser" (2)
och de brukar dessutom skälla på de som vill ha mer än att sitta och bestämma färgen på några jävla gardiner.

Sedan vad gäller skolstyrelser med elevmajoritet som funnits på ett antal skolor i sverige de senaste åren så är de mest en demokratisk gisslan. Folk som går dit får tom betalt för det, i runda slängar samma som kommunpolitikerna...

Det finns väl enstaka skolor i sverige som brutit mot detta mönster vad gäller demokratin, men de är så få att jag räkna dem på min ena tumme. Det är tamigfan deprimerande att man läser en läroplan och där står det massa jävla fina ord, men när det verkligen gäller så kommer läraren och bara torkar sig i röven med ett blad och rullar en cigg med den andre.

Går det att få bukt på detta s.k. klassamhälle i skolan då ? Nja, med tanke på att den styrs av skattemedel, staten och kommunen vettefan ifall den kommer gå att förändra förräns arbetaren har kontroll över dessa saker...

En liten positiv nyhet har jag idag, jag har sett att rätt många börjat läsa min blogg och en par tre stycken har tom länkat till mig. Klasskamp och synpunkter på skolvärlden kanske behövs. jag ska verkligen försöka att uppdatera som jag gjort tidigare.

(1) Den sociala fabriken är egentligen en term som handlar om att hela samhället är en fabrik och inte i den meningen jag använt den här. Här följer en liten intro till vad som menas egentligen med den sociala fabriken. "I kampen för att tygla den olydiga arbetarklassen strävar kapitalet efter att organisera hela samhället som en fabrik och förvandla all mänsklig verksamhet och alla sociala relationer till arbete. Detta innebär att arbetsdagen pågår dygnet runt. Den kan grovt delas in i tre faser; produktion, konsumtion och reproduktion. Produktion är vanligen lönearbete men det finns en massa oavlönad och indirekt avlönad produktion också som resor till och från jobbet, arbetslöshet, hushållsarbete och så vidare. Konsumtion är när du köper sådant som du själv och andra producerat. Reproduktion innebär att återskapa och underhålla det enda du har att sälja, nämligen din förmåga att arbeta. Några exempel på reproduktion är hälsovård, utbildning, underhållning, sex, sömn, droger med mera. Faserna är inte på något vis uteslutande, utan sammanfaller i allt större utsträckning. Det går inte längre att dra några tydliga skiljelinjer mellan de tre fasera, eller ens mellan "liv" och "arbete". I den sociala fabriken arbetar vi med att tillverka oss själva. Hur dystert det än må låta, så öppnar det samtidigt helt nya möjligheter till motstånd. Om allt är arbete går det alltid att göra motstånd."

(2) Hade det varit inom näringslivet så hade alla jävla konferenser och annat skit man kan åka på/utbilda sig inom vad det innebär att vara den positionen man är räknats som en muta. Men skolan räknas ju inte som näringslivet trots att det är den institutionen som bär upp den mer än sossefacken.

nästa gång skall jag skriva om: Lärarrummet

2005-07-16T02:32:00.000-07:00

Lärarens yrkesroll

En rolig sak är hur lärare ser på sig själva och vilken position de väljer att inta till olika problem och frågeställningar. Detta är en utav de största hinder för en förändring i skolvärlden underifrån. Det är givetvis inte så i alla länder. Men ifall vi tittar på fallet Sverige så ska vi se vad vi hittar.

Det finns givetvis rätt många olika lärare, men de som jag har störst problem att samarbeta med är främst de lärare som har i sin yrkesroll att man ska hjälpa alla barn oavsett vad och kostnaden för en själv och samhället. Dvs de lärare som vägrar inse sin egna repressiva funktion. En lärares repressiva funktion kan gå ut på en hel del saker, men främst att inpränta arbetsmoral i eleverna till vilken kostnad som helst. Att t.ex. stå bakom eleverna och titta på när de gör fel och peka över deras axlar är något av det värsta jag vet. Sedan att skälla på folk för att de kommer sent, är litet högljudda eller har keps inomhus är också en rätt idiotisk syssla. Jag personligen och jag hoppas att det finns lärare som håller med mig har inte betalt för att tvinga folk till en massa idiotiska saker.

Sedan finns det moder theresa läraren som aldrig skulle strejka, obstruera arbetet eller ens organisera sig fackligt nästan. Därför att de är läroanstaltens martyrer som skall hjälpa alla som har det svårt och hjälper väl litet för mycket istället för att ge "problemungarna" litet space och hjälp när de behöver det.

Då kanske en vänlig röst funderar på vad händer ifall någon bara börjar gapskrika, slagsmål i klassrummet och allmän vandalism som är irriterande medans vi sitter i klassrummet. Dessa moment brukar inte ske av sig självt. Det finns oftast en orsak till detta, men många lärare är blinda som fladdermöss och smarta som en säck med spån. Oftast har detta störande moment föregåtts av lärarens respressiva roll. Något som läraren nästan aldrig förstår...

För att komma till bukt med det här problemet så tvingar jag aldrig elever att lära sig ett piss. Det fick jag en rätt stor kritik av igår när jag diskuterade med en socialist som jobbar inom skolan men troligtvis är på väg därifrån. Han ansåg att jag gynnade de starka eleverna på bekostnad av de svaga som aldrig frågar eller vågar komma till läraren och fråga. Detta är mycket möjligt och det är ett stort problem, när jag kommit hem så funderade jag på hur jag egentligen hade gjort med sådana elever som var väldigt svaga. Då kom jag på vad jag hade gjort vid ett par tillfällen, jag hade gett dem förslaget att sätta sig hos mig och studera det ämnet som vi skulle studera. Men givetvis så hjälpe jag de andra eleverna ifall de kom fram till mig och bad om hjälp.

Dock så anser jag att kamraten hade ett grovt systemfel inbyggt i sitt argument. Han ville inte ge dem något val alls. Jag tror att man måste behandla elever med lika stor respekt som du behandlar dina vänner. Annars får du ingen respekt, därför att man förtjänar sånt genom timmarnas gång genom att visa det praktiskt.

Ifall en elev inte vill lära sig kemi, så är det deras jävla val. Jag tänker inte stå där och tvinga dem timme efter timme att lära sig saker som de absolut inte vill lära sig. Kanske föreslå då och då att de kanske borde öppna böckerna för att "you don't know anything until you tried it". Jag brukar hoppas att de är duktiga på något annat än det ämnet jag undervisar i. För ärligt talat, jag är ingen moder theresa och jag är ingen Caligula. Lärare måste sluta se på sig som allsmäktiga professorer med all kunskap. De måste sluta se på sig som några förbannade martyrer, HALLÅ VI LEVER UNDER KAPITALISM, Vi är lönearbetare för helvete. Vi måste gå förbi den traditionella repressiva funktionen för att skapa något annat, sedan vad det är det vet jag inte, men att det skulle fungera under kapitalismen är jag inte så säker på.

Nästa gång ska jag skriva om: Skillnaden mellan att vara elev och lärare/klassamhället i skolan

2005-07-08T10:14:00.000-07:00

Mobbing är svårt...

Vid ett tillfälle så var jag tillfälligt anställd som elevassistent på en skola som nästan ingen vill arbeta på då ledningen konsekvent misslyckas med att skapa en atmosfär som det går att jobba inom. Felet som de gör hela tiden är att de tillåter en stark genomströmning av personal som de sedan bränner ut på löpande band med 1. konstiga tider 2. för stora barngrupper som cheferna inte bryr sig om att åtgärda eller ens sätta hårt mot hårt emot politikersvinen. 3. Skolan är byggd för drygt 200 elever, antalet elever idag: 600. 4. man har sparkat Kommunistisk personal som säger ifrån och försöker ena lärare och de andra som jobbar där.

Detta klimat skapar ju i sin tur stress, stress har den roliga förmågan att det går nedåt nedåt hela tiden. Från Politiker till ledning till lärare till barngrupper.

Barngrupper reagerar som de flesta gör med för mycket stress, för litet tid och ett antal riktiga jävla rötägg med för stort självförtroende och noll empati. Mobbing.

Den personen som jag skulle vakta led av någon koncentrationsstörning. Detta gjorde i sin tur att han var väldigt jobbig ifall man tvingade honom till en massa saker. Hela tiden så sade personalen "när ska du jobba nästa gång?", "Vilken bra hand du har om honom!" osv. Liksom hur jävla svårt är det undrade man emellanåt när man arbetade. Därför att man kan inte tvinga en sådan person att lära sig en massa saker de inte vill lära sig. Något som jag inte gör emot några av mina elever för övrigt, de som vill lära sig lär sig saker, de som inte vill hoppas jag är duktiga på något annat.

I vilket fall så inträffade en mycket märklig situation i slutet av dagen då jag skulle vakta honom på en fritidsavdelning. (jag skriver vakta därför att jobbet bestod i stort sett att låta han göra litet som han ville och leka med honom och diskutera med honom om vissa saker som han ville prata om, Jag måste säga att det var en utav de roligaste ungar och den smartaste ungen jag hittills hade vaktat på detta vis. Därför att man märkte på sina kollegor att de tyckte inte om ungen och att de verkligen såg det som ett s.k. vaktjobb istället för att faktiskt se till ungens situation och vad man kunde göra utifrån den.) och då kommer det fram två ungar helt plötsligt som börjar säga rätt taskiga saker till den här ungen. De här två mobbarna slutar inte trots att jag ber dem snällt ett par gånger. Då pratar jag om riktigt sockersött snällt. Efter den femte gången blir jag riktigt förbannad på dem och börjar svära och säga massa elaka saker till dem. inget jag skäms för, jag märkte på en utav ungarna att han började nästan gråta för att jag var så elak. Inget jag direkt skäms för men det kändes ändå så jävla onödigt att de skulle försätta mig i en sådan situation. För tydligen brukade inte vikarierna bry sig ett skit fick jag reda på sedan av en kollega.

När lugnet lagt sig efter tio minuter kommer en kollega in och frågar "svor du åt X och Y?". Jag svarar "Ja, det gjorde jag därför att de vägrade ge sig därifrån när jag upplevde att en s.k. mobbingssituation uppstod och vad skulle jag göra helt själv med 12 ungar mer än den jag har ansvar för ?". Hon svarade att jag då "bör använda milt våld för att få ut dem ur rummet!" Jag svimmade nästan av förvåning. Hur, vad i helvete? Det är alltså ok att använda milt våld men inte att svära. Då sade jag till henne "du, jag tycker att du resonerar rätt konstigt och jag håller inte med dig". Då började hela jävla maskineriet dra igång för jag gjorde ju som jag ville när jag ansåg att något var riktigt åt helvete... Det kom in en annan kollega och visade att reglerna för skolan innebar bl.a. att man inte fick svära. Dock så skulle man alltid ingripa emot mobbing. Visst jag skulle väl ifall jag blev tillräckligt förbannad utöva "milt våld" emot mobbare. Men jag tror att på sikt skapar det onödiga störningar som inte behövs och visar att det är ok att använda våld mot medmänniskor. Dock så är jag alltid väldigt tydlig med att man får använda våld i självförsvar. En definition som kan handla om en hel del, men våld emot poliser som hjälper till att bryta en strejk är enligt mig självförsvar osv.

Nästa gång skall det handla om: Lärare och deras syn på sig själva.

2005-07-06T02:47:00.000-07:00

Vad händer när lärare blundar?

Det är inte en helt enkel fråga. Men jag kan väl börja genom att ta det som jag anser är negativt och det absolut vanligaste. Lärare blundar för de ständiga konflikter som uppstår överallt i en skola. Den är nästan byggd som ett fängelse. (1)

Hur skall man då definiera mobbing? Jag anser att en fullgod definition är när styrkeförhållandena är helt uppåt väggarna. Detta kan t.ex. ske genom att man är flera än en, fysiskt mycket starkare, psykologiskt starkare osv. Men det viktigaste är att man inte bara låter en konflikt lösas genom att man ser till att folk inte slåss och sedan bara skiter i orsakerna. Något som lärare brukar ha en förkärlek att göra när de ska "lösa" konflikter.

Det vanligaste är att några mobbar en annan för att den personen är annorlunda och kan omfattas i antingen vi eller dem. Det är inte ovanligt att "kompisar" mobbar varandra. Men det vanligaste är att man tar en person som är utanför gruppen och mobbar denne som del av "de andra".

När en lärare blundar kan han antingen blunda för att styrkeförhållandena är helt fucked up, han kan blunda för att det sker över huvud taget eller så kan han blunda för enstaka händelser som blir "för mycket".

Vad blir då konsekvenserna av detta? Tja, status quo mest. Läraren är den som har det största ansvaret för att upptäcka mobbing och göra något åt det... enligt läroplanen. Jag anser att det även ligger i elevernas ansvarsområde. Det brukar jag förklara för de elever som jag är lärare för när jag arbetar.

När en lärare blundar så får det konsekvenser, människor far illa, de kan bli ärrade för livet. Lärare har en så sjuk makt att de emellanåt tror att de kan göra vad fan som helst. Som att inte respektera eleverna... Det är nog en utav de största synder en lärare kan begå ifall du frågar mig. Man borde ju tro att de yngre lärarna kommer bli bättre än de äldre, men så är det icke. Det beror helt och hållet på systemet tillsammans med individuella faktorer för varje lärare. Systemet är inte uppbyggt för att kontrollen ska vara trevlig eller rolig. En del lärare som slutat jobbet saknar nästan aldrig kontrolluppgiften som är deras jobb. För att sålla agnarna från vetet som det så fint heter. Dela upp folk i vi och dem.

Men hur kan man då använda detta till något vettigt då? jag blundar också när jag jobbar. Men inte för mobbing kan jag säga. Utan jag blundar för när elever inte orkar jobba längre. Detta för att det skapar en trevligare atmosfär när man "skiter i" att kontrollera elever så sjukt mycket som egentligen ingår i jobbet. Sedan så skiter jag i när eleverna vandaliserar också på skolans egendom därför att det är ett uttryck för att man sitter fast där i skiten som är som ett fängelse. En gång när jag var ute och reste såg jag följande strof på en byggnad "släpp eleverna loss, det är vår!".

En bra lärare vet när man ska blunda och när man inte ska göra det. Mobbing är det dödsstraff på att blunda inför, men uttryck för alienationen kan man gott blunda rätt hårt åt och ibland säga till eleverna att ta det litet lugnare och ta litet extra rast inne på lektionssalen.

(1) Övervakning och straff : fängelsets födelse av michel foucault

Nästa ämne: En mobbingssituation och vad som hände efteråt...

2005-07-04T01:02:00.000-07:00

Donald broady skrev den dolda läroplanen December 1980 i KRUT #16. Han baserade sina antaganden på dels marxismen och dels på boken som Phillip Jackson skrev, "Life in american classrooms".

Vad är då den dolda läroplanen i korthet?

Man skulle kunna säga att i stort sett fostrar skolan till lönearbetet och utsugningen av proletariatet. Man socialiseras in i de roller man skall ta i produktionen väldigt tidigt med andra ord.

Man skulle kunna spalta upp en del saker som är grundläggande för att fastställa definitionen på den "dolda läroplanen".

Att ständigt bli avbruten i arbetet

Att göra saker man inte är intresserad av eller ser någon mening med. själva lektionssystemet, fyrtiominutersterrorn, gör att man börjar innan man vet riktigt varför och slutar innan man är färdig

Att strunta i kamraterna runt omkring, inbördes hjälp är fusk

Att underkasta sig makt (1)

Detta är bara en första grundläggande del som Jackson menade handlade om att tåla eller stå ut med saker och ting som de var. Jackson skrev vidare;

"Utan den här förmågan skulle livet bli miserabelt för de som måste tillbringa sin tid i våra fängelser, våra fabriker, våra kontor och våra skolor" (2)

Man börjar få en förståelse hur folk socialiseras in i kapitalismen när man läser denna text. Den borde egentligen i min åsikt vara bredvidläsningslitteratur i varje studiecirkel om marxismen. Nu över till vad Mette Bauer och Karin Borg skrev i krut #1. De hade undersökt klassrumsituationen i ett antal danska skolor och kommit fram till följande slutsatser som Broady menar på är definitionen av den dolda läroplanen;

Kravet att arbeta individuellt

Kravet att vara uppmärksam

Kravet att kunna vänta

Kravet att kontrollera sig motoriskt och verbalt

Kravet att undertrycka sina egna erfarenheter

Kravet att underordna sig lärarens osynliga auktoritet (3)

De första sakerna kanske inte låter så farligt eller ens konstigt. Men satt i ett totalt (dialektiskt) sammanhang så är detta minst sagt oroande. Speciellt kravet att undertrycka sina egna erfarenheter tycker jag är förfärligt. Dock så finns det ju vissa lärare som jobbar med att eleverna ska försöka uttrycka sig själva. Det kan verka en bra idè för att motverka detta, det är också en bra idè, men man måste vara medveten om att varje försök att motverka detta på ett individuellt plan är lönlöst. Därför att den dolda läroplanen är inbyggd i den kapitalistiska skolan som kom med den industriella revolutionen. Det enda som kan knäcka en sådan här läroplan är i stort sett en revolution. Dock så är det ju inte lönlöst att kämpa emot den ändå, men man måste vara medveten om vad man sysslar med och också försöka ha ett så totalt perspektiv på vad man gör. För ibland anser jag att lärare undermedvetet tror att de verkar i ett vakuum och inte förstår vilka konsekvenser deras handlingar får, därför att ingen lärare får ju skäll för dumheter de sysslar med. Det enda som finns egentligen är väl lärarummet som fungerar som ett sorts grupptryck, men där får man knappast något stöd av andra lärare. Annat än att de klappar varandra på ryggen och allmänt har en kåranda som inte ens polisen skulle få lov att ha.

Sedan så en kommentar till detta om den dolda läroplanen är ju att det var ju knappast någon hemlighet för Marx m.fl. Dessutom så ser ju revolutionärer i skolan detta dagligen och har troligtvis funderat kring detta ett par gånger under sin skolgång eller stört sig på vissa frihetsbegränsande moment i skolan.

Detta var en introduktion till den dolda läroplanen. Jag vill säga att när man använder termen "den dolda läroplanen" så handlar det inte om någon konspiration eller annat tjafs, utan det handlar i stort sett om konsekvenserna som kapitalismen för med sig i skolans värld.

Nästa gång skall jag skriva om:
Vad händer när läraren blundar?

(1) Den dolda läroplanen, Donald broady, bokförlag symposion

(2) Phillip Jackson "Life in american classrooms"

(3) Den dolda läroplanen, Donald broady, bokförlag symposion

2005-07-02T22:01:00.000-07:00

Jag tänkte börja denna blogg med en text om skolan som knutna nävar gjorde 1972 och som faktiskt är riktigt aktuell än idag. Jag hade tänkt att kommentera stycke för stycke på ett pedagogiskt vis. Ifall man nu kan anse att pedagogik är annat än nys och ett sätt att faktiskt fördumma lärare på lärarutbildningen.

Skolklockan skär genom huvudet
När han tar ett sista bloss
En tanke far genom skallen
Vad fan får vi lära oss?
Första timmen historia
En tidlös evighet
En enda svadda kungar
Som varit folkets överhöghet
Dom slipper snacka som kungar och präster
Men vem kan tala det härskapet frester
Matte efter rasten
Hur många böj och sträck
Jobba hårt med siffror
Tills hans hjärna blev helt väck
Hela vår släkt har jobbat med kroppen
Skall han bli den första att använda knoppen?

Vad är det egentligen som vi lär ut i skolan och varför? Vad är det som händer med eleverna när de går in i skolan den där första mycket avgörande dagen i augusti under deras sjunde levnadsår. Egentligen inget som inte hade hänt sedan ifall man skall vara riktigt krass. Men skolan förvärrar det och förstärker det. Vad är det som jag pratar om ?

Det är den dolda läroplanen som jag ser varenda jävla gudsförgätna dag jag arbetar i skolvärlden. Det är dock förbannat skönt att vara ledig under sommaren måste jag säga. Jag har ändå funderat ett långt tag på att börja skriva om min erfarenhet i skolvärlden och en kamrat frågade efter en arbetsplatskampsrapport... Men jag anser att min erfarenhet än så länge är ringa, inte tillräckligt stor för att sätta mig ned och skriva om mina erfarenheter som lärare, fritidspedagog och personlig assistent/elevassistent inom skolvärlden. Dock så har jag sett olika saker som är systematiserbara. Det kommer, lugna ned er så länge vetgiriga kamrater.

Men han vet nog vart han hamnar
Precis som farsan sagt
Vi arbetare står vid maskinen
Och känner dess hårda takt
Hans farsa håller hårt
På arbetarklassens rätt
Men ofta blir han förvirrad
Och talar mot bättre vett

Man kan väldigt tydligt se klassamhället i skolan från lärarens kateder vill säga. Ibland gör det ont att se och att tidigt kunna förutse vart folk kommer hamna. Visserligen så vet ju ingen, för folk kan ju rycka upp sig och gå ned sig litet hur som helst genom livets långa gång. Men man kan ju göra en liten sannolikhetsberäkning ifall de fortsätter på samma bana. Ta t.ex. kalle med föräldrar som bryr sig om honom, ger honom kärlek och han kommer från den arbetande klassen. Spelar det någon roll vad hans föräldrar gav honom? Ja, definitivt. Men kärleken och omtanke kommer man inte långt med i klassernas kamp. Han kommer troligtvis bli arbetare som hans farsa och morsa före honom blev det. För kalle får inte hjälp med läxorna eller ens intellektuell stimulans. Märk väl att jag hårddrar och generaliserar litet här, det finns ju folk som är väldigt teoretiskt lagda som kommer från arbetarhem, men det är fanimig inte vanligt. Men Kajsa som kommer från ett mörkt källarhål till hem? trots att hon spöar skiten ur kalle nästan var och varannan rast och man försöker förklara för kajsa att spöa folk inte är vettigt annat än i självförsvar så gör hon ändå om det. Kommer man från ett kvavt och mörkt källarhål gör man. Men hennes föräldrar är grymma teknokrater som ser till att hon gör sin plikt och sina läxor. Hon får dessutom väldigt mycket hjälp med läxorna. Spelar det då någon roll att hon är ett svin emot kalle? nej. Hon kommer från den burgna och teknokratiska delen av medelklassen, troligtvis kommer hon att också bli teknokrat och få det riktigt bra i livet ekonomiskt dvs bli medlem i samma klass som hennes föräldrar, sedan ifall hon tar livet av sig runt 40, det vet ingen än.

Folk pratar ibland om att utbildning är det som skall frälsa arbetarklassen från sina bojor. Jag tror inte att jag skrattat hårdare , råare och cyniskare någonsin innan när jag läste det. Speciellt som man ser hur sossarna tagit hand om det hela. Utbildningen är klassindelad och ärligt talat, det ser fan likadant ut i skolan sedan medeltiden. Det som din far var kommer du ock en gång att bli. Hur känns det? Stämmer det in på just dig? Kanske inte. Men på det stora hela stämmer det tyvärr. Kolla in snedrekrytering till högskolan t.ex. som ett exempel. Men är det verkligen snedrektrytering eller en effekt av en snedvriden utbildningspolitik? Och kanske hemska tanke, en effekt av klassamhället!

Men samtidigt är han sosse
Och då säger han samma sak
Som läraren i samhällskunskap som
predikar i samhällskunskap:
"Vi behöver så väl varandra
För vi sitter i samma båt
Vi behöver såväl varandra
Allt blir bra av att vi hjälps åt"

Det ironiska med denna låttext är att de syftar på sosseriets klassamarbete här. Dock så är det jävligt sant, elever och lärare behöver varandra, samverkanseffekterna på maskning och Autoreduktion kan bli helt sjukt bra emellanåt. Dessutom så skall jag gå ifrån ämnet aningen och berätta om ett utav mina finaste minnen. Tyvärr arbetar man ju för det mesta så fina saker inträffar även under arbetstid. Jag har i stort sett underhållit en Lågstadieklass en hel förmiddag med litet anekdoter och lek istället för att lära dem något, som för övrigt är ett sjukt bra knep för att få extra rast och glada och nöjda elever. Jag var helt slut dock på grund av dålig sömn och en klagande mattant som ansåg att mina elever var litet för stojiga. Jag anser att mina elever är mina arbetskamrater, jag kämpar för dem i vått och i torrt. Så jag mer eller mindre berättade för mattanten att jag har pedagogisk lunch och ifall jag vill käka så kan jag inte hålla ordning på 35 elever samtidigt. Jag försökte förklara för henne på ett diplomatiskt och korrekt sätt. Dock så blev hon ändå förbannad för att jag vägrade disciplinera ungarna för att hon skulle få en litet mindre bullersam arbetsplats. Ibland så är skolan väldigt finurlig i sina sätt att ställa olika arbetare mot varandra. Det gör mig ledsen. Men i vilket fall så tog detta den sista musten ur mig den arbetsdagen och jag hade drygt 3 timmar till att se fram emot i den sociala fabriken. En elev såg att jag blev helt trött på detta. Hon kramade min arm och tittade på mig med manga-sockersöta-rådjurs-ögon och sade "du är den bästa lärarvikarie vi någonsin haft!". det kanske inte objektivt sett är sant eller ens sant på något plan. Men det är sånt som får mig att förstå att vi, den arbetande klassen, oavsett ifall vi är studenter, arbetare med vit eller blå krage sitter i samma jävla båt. Där kapitalet står för fiolerna, piskorna och cheferna och vi, den arbetande klassen, står för allt jävla arbete. Dött, alienerat arbete.

En annan sak som man kan kommentera är kunskapen som skall förmedlas. Jag ratar rakt av allt vad lärarutbildning och läroböcker heter. Det är propaganda från den härskande klassen. Det bästa en skola kunde göra är egentligen att anställa experter och låta dem genomgå en pedagogisk utbildning i realtid med reella miljöer och reella problem. För man kan inte lära folk på ett universitet långt från verkligheten hur detta yrke går till.

Min polare kom fram och snackade med mig
Gå inte på en sådan grej
Sossarna snackar bara skit
Kapitalisterna gör profit
Skolan är helt skapad efter kapitalets krav
Du formas på lektionen
Du drillas till löneslav
Det är klart att allt vi lär oss inte är kasst
Men mycket det är lögner
För att hålla oss på plats

Detta är ju egentligen inte så mycket att kommentera. Frågan är väl egentligen hur man kan utnyttja denna kunskap till ett vapen i klasskampen. Det är det viktiga för oss som har ett klassmedvetande. Inte att som några jävla sossar/vänstersossar eller tom vissa höger-sosse-syndikalister bara konstatera att det är skit. Utan att faktiskt undersöka vad fan vi kan göra åt saken, För vi vill ha allting för fan!

Jag frågade vad han tyckte vi ska göra åt det här
Han sade "Du kan nog fatta, din farsa är ju proletär"
För hos arbetarklassen finns det en vetenskap som är sann
marxismen, leninismen visar oss vägen fram
Arbetarmakt står på tur, proletariatets diktatur
Organisera dig och lär, revolutionär
Arbetarmakt står på tur, proletariatets diktatur
Organisera dig och lär, revolutionär

Ja herre min je, vad fan säger man om denna idealistiska smörja? Vart ska man börja att kommentera. Det känns som en buffè på en kinesisk restaurang. Där man ser miljarder saker man vill äta och ta itu med men man står nästan och tar sig för pannan. Vi får väl börja från början, skolan är vad folk än säger som vilken arbetsplats som helst, förändring sker genom att arbetarkollektivet för fram sina krav på antingen det formella eller informella viset. jag tvivlar på att snack om marxismen, leninismen skulle göra mig speciellt poppis med eleverna eller i lärarrummet. jag har som princip att aldrig diskutera politik i lärarrummet, en princip som jag tummat litet på då och då men som ändå kräver en viss diskretion för i lärarrummet pågår ett ständigt skyttegravskrig mellan olika lärargrupper som mest sitter och klagar på varandra istället för att sätta dit rektorn. Det är normalfallet, eller som på en arbetsplats jag jobbat på där man började organisera s.k. autonoma arbetarkärnor. Den som diskuterat med kamrat skensats vet precis vad jag snackar om. För er som inte har en aning kan jag berätta att det känns ungefär litet som röda vita rosen. Man är ett gäng som har en stålhård solidaritet och en väldigt enad front utåt av att verka vara arbetsgivaren till lags medans man egentligen diskuterar informellt sinsemellan vad man egentligen tycker och handlar bakom kulisserna. Visserligen så är det betydligt allvarligare än röda vita rosen att hålla på bakom fackets rygg och bakom arbetsgivarens rygg på detta viset. Men jag är stolt över att jag gör det och jag skäms ingenstans för det. Ärlighet vara längst, men som vill vinna måste fan veta vilka man skall vara ärliga mot (t.ex. arbetskamrater och klassmedvetna arbetskamrater i synnerhet) och vilka man ska ljuga mot och uppvisa en oärlig fasad (t.ex. fackpampar och rektorer).

Det var allt för den här gången, under sommaruppehållet kommer jag skriva en del om faktiska händelser som har hänt tidigare, dock kommer det inte gå att påvisa vilken tid och framförallt det världsliga rum det skett i. Detta för att dels hedra min tystnadsplikt som lärare, och dels för att jag är inte speciellt keen på att "åka fast" och stå till svars inför en chefjävel eller fackpamp om att jag skriver i denna blog. För yttrandefrihet finns fan inte i det här landet. klart slut, til next time good viewers.

Nästa gång skall det handla om den dolda läroplanen, en essä och bok skriven av herr Donald Broady. Ifall intresse finns så kan jag också skriva mina två ören om elevråd och representativa strukturer/elevfack i skolan. Ifall du läser min blogg, kommentera den också. Det anser jag är er skyldighet som läsare.